Doris, åh Doris

Mitt första inlägg på denna eminenta blogg, lyrisk, kommer, kanske något prentiöst, att beröra en nobelpristagare.

Det fina med nobelpriset i litteratur är att man varje år får stimulans att upptäcka en ny författare som man inte sällan har dålig koll på. Förra året var det Doris Lessing, denna komplexa och provokativa kvinna som spelar på de mest illaljudande strängarna av känslospectrat men ändå får det hela att låta vackert.

Det femte barnet(1988) handlar om kärleken som inte räcker till. Hur älskar man någon som tycks omöjligt att ens känna sympati inför? Storyn är kortfattat som följer: Harriet och David har flera barn (det händer lite innan här också) och lever i en sorts lycklig utopisk idyll. När den yngsta sonen Ben föds förändras dock balansen i familjen. Han är inte som de andra, inte rosenkindat gullig, inte begåvad och vänlig.

En slarvig genomläsning skulle kunna få betraktaren att tro att Det femte barnet handlar om något mystiskt, icke-mänskligt hos modern Harriets yngsta son. Vidare eftertanke leder dock till slutsatsen att det inte är så mycket Bens omänsklighet som står i centrum, utan snarare den egoism hos Harriet och hennes man som omedvetet hamnar i vägen för familjens försök att älska och förstå Ben. Det är denna omänsklighet som Lessing undersöker.

Det femte barnet kan ses likaväl som en hyllning till föräldraskapets kamp (här tidstypiskt porträtterat som ett moderskap) som en kritik av detsamma. Måste man älska sina barn? När får man sluta älska dem? Får man älska någon mindre för att denna inte agerar som förväntat?

Det är viktiga men svåra frågor Lessing ställer, och Det femte barnet lämnar mig ångestfylld och illa berörd. Samtidigt ger mig den just det jag vill ha av ett skönlitterärt verk; en värld skild från min egen och just så mångfacetterad och emotionell att jag kan spara den i sinnet och plocka fram den vid behov.