söndag, augusti 24, 2008
tisdag, augusti 19, 2008
José Pierre (red.) - Surrealister om sex
tolv samtal med surrealister av blandad kvalitet om sex. bland annat queneau, breton, prévert, tanguy och péret.
det är improviserade intervjuer deltagarna emellan och det märks. hjärtligt, humoristiskt och med vitalitet berörs ämnen som orgasmen, fetischer, hämningar, smuts och kärlek.
boken är galen och det uppväger att jag ibland blir närmast chockerad av deras ståndpunkter; i en del frågor är de förvånande konservativa. queneau håller måttet och upprör deltagarna såväl som läsarna - mer än 70 år senare.
kvinnosynen ska vi inte tala om. de kvinnor som är med delar den.
det är improviserade intervjuer deltagarna emellan och det märks. hjärtligt, humoristiskt och med vitalitet berörs ämnen som orgasmen, fetischer, hämningar, smuts och kärlek.
boken är galen och det uppväger att jag ibland blir närmast chockerad av deras ståndpunkter; i en del frågor är de förvånande konservativa. queneau håller måttet och upprör deltagarna såväl som läsarna - mer än 70 år senare.
kvinnosynen ska vi inte tala om. de kvinnor som är med delar den.
lördag, augusti 16, 2008
Goodies
Har shoppat ordentligt den här veckan, och fått tag på:
Raymond Queneau - Blå blommor
Italo Calvino - Klätterbaronen
Paul Andersson - Ett andetag djupt är livet
Georges Perec - Löneförhöjningen
Marcel Pagnol - Le temps des secrets
Sara Stridsberg - Drömfakulteten
Tomas Tranströmer - Dikter
Friedrich Nietzsche - Så talade Zarathustra
Mest spännande blir Calvino, Queneau och Perec, alla tre med i Oulipo. Andersson har jag letat efter i flera år, ser fram emot honom också.
Raymond Queneau - Blå blommor
Italo Calvino - Klätterbaronen
Paul Andersson - Ett andetag djupt är livet
Georges Perec - Löneförhöjningen
Marcel Pagnol - Le temps des secrets
Sara Stridsberg - Drömfakulteten
Tomas Tranströmer - Dikter
Friedrich Nietzsche - Så talade Zarathustra
Mest spännande blir Calvino, Queneau och Perec, alla tre med i Oulipo. Andersson har jag letat efter i flera år, ser fram emot honom också.
Robert Musil - Den unge Törless förvillelser
Musil skriver om en ung aristokrats tid på en internatskola i en avlägsen plats i Österrike. Texten kretsar kring mognad, pennalism och sexualitet - en Bildungsroman.
Jag orkade hundra sidor, drygt halvvägs. Just nu är jag ganska trött på temat och, kanske framförallt, stilen. Musil är lite för långsam för min smak.
Tanken var att den här boken skulle vara lite av ett test innan Robert Musils Mannen utan egenskaper, på typ 1200 sidor. Vill gärna se om mannen är något att ha innan jag ger mig på mastodontboken. Antar att den får vila i bokhyllan ett tag till.
Jag orkade hundra sidor, drygt halvvägs. Just nu är jag ganska trött på temat och, kanske framförallt, stilen. Musil är lite för långsam för min smak.
Tanken var att den här boken skulle vara lite av ett test innan Robert Musils Mannen utan egenskaper, på typ 1200 sidor. Vill gärna se om mannen är något att ha innan jag ger mig på mastodontboken. Antar att den får vila i bokhyllan ett tag till.
torsdag, augusti 14, 2008
(an/om)ständigt
ANDRA
ARTONDE
ELFTE
FEMTE
FEMTONDE
FJORTONDE
FJÄRDE
FÖRSTA
NIONDE
NITTONDE
SEXTONDE
SJUNDE
SJUTTONDE
SJÄTTE
TIONDE
TJUGONDE
TOLFTE
TREDJE
TRETTONDE
ÅTTONDE
om igen.
ARTONDE
ELFTE
FEMTE
FEMTONDE
FJORTONDE
FJÄRDE
FÖRSTA
NIONDE
NITTONDE
SEXTONDE
SJUNDE
SJUTTONDE
SJÄTTE
TIONDE
TJUGONDE
TOLFTE
TREDJE
TRETTONDE
ÅTTONDE
om igen.
måndag, augusti 11, 2008
The Oulipo - Winter Journeys
CONTENTS:
GEORGES PEREC Le Voyage d’hiver The Winter Journey
JACQUES ROUBAUD Le Voyage d’hier Yesterday’s Journey
HERVÉ LE TELLIER Le Voyage d’Hitler Hitler’s Journey
JACQUES JOUET Hinterreise
IAN MONK Le Voyage d’Hoover Hoover’s Journey
JACQUES BENS Le Voyage d’Arvers Arvers’s Journey
MICHELLE GRANGAUD Un Voyage divergent A Divergent Journey
FRANÇOIS CARADEC Le Voyage du ver The Worm’s Journey
REINE HAUGURE Le Voyage du vers Verse’s Journey
HARRY MATHEWS Le Voyage des verres A Journey Amidst Glasses
ISBN 1 900565 06 4, 160pp 19 x 17cm
Atlas Press
GEORGES PEREC Le Voyage d’hiver The Winter Journey
JACQUES ROUBAUD Le Voyage d’hier Yesterday’s Journey
HERVÉ LE TELLIER Le Voyage d’Hitler Hitler’s Journey
JACQUES JOUET Hinterreise
IAN MONK Le Voyage d’Hoover Hoover’s Journey
JACQUES BENS Le Voyage d’Arvers Arvers’s Journey
MICHELLE GRANGAUD Un Voyage divergent A Divergent Journey
FRANÇOIS CARADEC Le Voyage du ver The Worm’s Journey
REINE HAUGURE Le Voyage du vers Verse’s Journey
HARRY MATHEWS Le Voyage des verres A Journey Amidst Glasses
ISBN 1 900565 06 4, 160pp 19 x 17cm
Atlas Press
söndag, augusti 10, 2008
Bokmässan
Som vanligt är jag sen med att inse att bokmässan är på gång. SJ är motvillig och jag missar det i år igen. Har kollat igenom schemat och det finns mycket att se, men kanske inte riktigt så mycket som jag hade tänkt mig. Jag spanade i alla fall in Cărtărescu (som jag läst om men inte av), en föreläsning om Bergman, mängder med feminismföreläsningar, Malte Persson, Johanna Rubin Dranger (som ju tecknar), Hassen Khemiri, Carl Johan De Geer, Horace Engdahl & Ebba Witt-Brattström, Ranelid. Okej, det fanns en hel del.
Nästa år får Stockholm en egen bokmässa igen, vilket väl är det jag får vänta på.
Nästa år får Stockholm en egen bokmässa igen, vilket väl är det jag får vänta på.
torsdag, augusti 07, 2008
Julia Seton, M.D. - The Psychology of the Solar Plexus
Epokturism. Att kunna röra sig genom tiden, färdas i den fjärde dimensionen. Idag plockade jag upp The Psychology of the Solar Plexus and Subconscious Mind hos min Myrorna. Ett stycke inkapslad tidsanda, självhjälp anno 1914. Inblicksfullt beskrivs relationen mellan the physical and the psychic body. Det hela är väldigt vad vi nu skulle kalla pseudovetenskapligt och, givetvis, roligt.
The solar plexus is the home of the ego or the spirit of men; it is the connecting link between man and the Infinite and is the meeting place of the divinely physical, and the physically divine man. From the solar plexus we receive our visions called faith, and when we register them in the field of consciousness of our physical brain, and work them out through scientific human reasoning into tangible expression, then they become facts.
Stig Larsson - Nyår
Jag hade egentligen bestämt mig för att undvika existentiell litteratur ett tag. Det åtminstonde delvis terapeutiska inom litteraturen och läsprocessen kan styras genom val av text, och jag har inte riktigt känt mig intresserad eller motiverad att åskådliggöra större frågor på ett tag. Eller, mindre pretentiöst, ämnet har inte intresserat mig nämnvärt på sistone. Bra då att jag valde Stig Larsson.
Stig Larsson anses tydligen utgöra något av en epok inom svensk skönlitteratur. Jag förstår varför. Från 1979 till 1989 publicerade han fyra romaner, sedan dess - tyst. Och onekligen känns det åttiotal, men på ett bra sätt. Smutsigt, rått, ärligt.
Larsson återkopplar till tematiken i Sartres Äcklet och Camus Främlingen. Huvudpersonen heter inte längre Roquentin eller Mersault, men bär omisskännliga likheter. Introvert, egocentrisk, sporadisk, nyckfull.
Huvudpersonen vaknar vid 27 års ålder upp på ett sjukhus, skadad av en skidolycka. Minnet är försvunnet, hjärnoperationerna har varit omfattande. Efter ett par dagar återfår han minnet och återvänder till sitt liv i inre Norrland, till sin fru och sina två barn. Men hans person återvänder inte från olyckan, han är likgiltig inför sitt liv. Mitt i natten skriver han en lapp till sin fru att hon ska betrakta honom som död, och besluten att starta ett nytt liv reser han till Stockholm.
Någonstans i boken märker man att det inte stämmer. Man har blivit lurad. Den är till synes kronologisk, men om man försöker rita upp det märker man att stora passager utelämnats och att en del händelser löper parallellt i tiden. Berättarjaget är en notorisk lögnare. Med en önskan att bli påkommen lämnas ledtrådar. Perspektivet ändras. Sporadiska hopp i tiden. Mentalsjukhuset under tre år är ogripbart, formlöst, spretigt. Patienten, jaget, har löst upp sina hallucinationer i texten och tonat ned dem för att de ska passa in. Läsaren börjar ifrågasätta, måste gå tillbaka och revidera, tvivla på sig själv.
Texten är flödande mörk. Gåtfull, klagande. Det är ett självförnedrande skimmer över orden, något smutsigt som avsiktligt placerats. Nyår lämnar spår.
Stig Larsson anses tydligen utgöra något av en epok inom svensk skönlitteratur. Jag förstår varför. Från 1979 till 1989 publicerade han fyra romaner, sedan dess - tyst. Och onekligen känns det åttiotal, men på ett bra sätt. Smutsigt, rått, ärligt.
Larsson återkopplar till tematiken i Sartres Äcklet och Camus Främlingen. Huvudpersonen heter inte längre Roquentin eller Mersault, men bär omisskännliga likheter. Introvert, egocentrisk, sporadisk, nyckfull.
Huvudpersonen vaknar vid 27 års ålder upp på ett sjukhus, skadad av en skidolycka. Minnet är försvunnet, hjärnoperationerna har varit omfattande. Efter ett par dagar återfår han minnet och återvänder till sitt liv i inre Norrland, till sin fru och sina två barn. Men hans person återvänder inte från olyckan, han är likgiltig inför sitt liv. Mitt i natten skriver han en lapp till sin fru att hon ska betrakta honom som död, och besluten att starta ett nytt liv reser han till Stockholm.
Någonstans i boken märker man att det inte stämmer. Man har blivit lurad. Den är till synes kronologisk, men om man försöker rita upp det märker man att stora passager utelämnats och att en del händelser löper parallellt i tiden. Berättarjaget är en notorisk lögnare. Med en önskan att bli påkommen lämnas ledtrådar. Perspektivet ändras. Sporadiska hopp i tiden. Mentalsjukhuset under tre år är ogripbart, formlöst, spretigt. Patienten, jaget, har löst upp sina hallucinationer i texten och tonat ned dem för att de ska passa in. Läsaren börjar ifrågasätta, måste gå tillbaka och revidera, tvivla på sig själv.
Texten är flödande mörk. Gåtfull, klagande. Det är ett självförnedrande skimmer över orden, något smutsigt som avsiktligt placerats. Nyår lämnar spår.
söndag, augusti 03, 2008
ohh..
ohh om man hade pengar. så tänker jag oftast i samband med någon ny bok som jag har hittat. Idag är det böcker i allmänhet från Timothy McSweeney's Purchasing Harangue. Efter nästa löning ska jag i alla fall skaffa en prenumeration av oei, McSweeney's Quaterly Concern, och, om pengarna räcker, dn.
sanningen är att om jag helt skulle sluta köpa myrornapocket som jag ändå inte läser så hade jag haft råd för länge sen.
sanningen är att om jag helt skulle sluta köpa myrornapocket som jag ändå inte läser så hade jag haft råd för länge sen.
Ray Bradbury - Fahrenheit 451
Fahrenheit 451 är en dystopi mycket lik Brave New World och 1984. Men den saknar något av det sting som finns i de böckerna.
Min smak förändras ganska mycket och ganska snabbt. Jag är långt bort från en actionperiod just nu. Speciellt som jag alldeles innan jag läste boken såg filmen Transformers. Så här: För mycket bra kulturyttring och jag behöver lite skräp för att neutralisera smaklökarna. Har sett en del ganska bra film på sistone, så jag behövde rensa hjärnan. Jag var lite av ett transformersfan som ung, och så dålig kan den inte vara, right? Nåväl, låt mig bara säga att jag neutraliserades.
Att säga att Fahrenheit 451 är litteraturens Transformersfilmatisering är att ta i. Riktigt så illa är den inte. Det är faktiskt en ganska decent bok. Eller.. The setting är nyskapande. Brandmän släcker inte längre bränder utan anlägger dem i hem där böcker upptäcks. En brandman kommer på att han nog tycker om att läsa, och revolterar mot systemet, hittar en avdankad professor som bara väntat på upproret och ... Men språket är inte så övertalande, genomförandet av idén liksom haltar.
Och vad är hela idén med spännande böcker? Jag tröttnar, gäspar, så fort någon form av spänning försöker byggas upp. Spännande böcker är som skräckfilm utan ljud, som plastbestick. Det tilltalar något primitivt hos en. Spänning är ointressant. Jag vill ha intellekt, inte evolutionär regression.
Fahrenheit 451 är kanske inte en dålig bok. Kanske är jag en dålig läsare.
Min smak förändras ganska mycket och ganska snabbt. Jag är långt bort från en actionperiod just nu. Speciellt som jag alldeles innan jag läste boken såg filmen Transformers. Så här: För mycket bra kulturyttring och jag behöver lite skräp för att neutralisera smaklökarna. Har sett en del ganska bra film på sistone, så jag behövde rensa hjärnan. Jag var lite av ett transformersfan som ung, och så dålig kan den inte vara, right? Nåväl, låt mig bara säga att jag neutraliserades.
Att säga att Fahrenheit 451 är litteraturens Transformersfilmatisering är att ta i. Riktigt så illa är den inte. Det är faktiskt en ganska decent bok. Eller.. The setting är nyskapande. Brandmän släcker inte längre bränder utan anlägger dem i hem där böcker upptäcks. En brandman kommer på att han nog tycker om att läsa, och revolterar mot systemet, hittar en avdankad professor som bara väntat på upproret och ... Men språket är inte så övertalande, genomförandet av idén liksom haltar.
Och vad är hela idén med spännande böcker? Jag tröttnar, gäspar, så fort någon form av spänning försöker byggas upp. Spännande böcker är som skräckfilm utan ljud, som plastbestick. Det tilltalar något primitivt hos en. Spänning är ointressant. Jag vill ha intellekt, inte evolutionär regression.
Fahrenheit 451 är kanske inte en dålig bok. Kanske är jag en dålig läsare.
Maria Wine - Man har skjutit ett lejon
Hade boken inte varit publicerad 1951 utan idag hade man av titeln kunnat gissa att det är en cheezy läckbergsdeckare. Nu är det istället en självbiografi. Jag läste inte ut den.
Den inleddes starkt med ett vackert bildspråk och starka symboler. Ganska danteesque. Sen blev jag mer och mer tveksam. Författarjaget utnyttjade inte hela sin språkliga potential i ett försök att skildra något småbarnstadie. Jag har väldigt svårt för sånt. Jag tycker det är osympatiskt och tröttsamt.
Den inleddes starkt med ett vackert bildspråk och starka symboler. Ganska danteesque. Sen blev jag mer och mer tveksam. Författarjaget utnyttjade inte hela sin språkliga potential i ett försök att skildra något småbarnstadie. Jag har väldigt svårt för sånt. Jag tycker det är osympatiskt och tröttsamt.
torsdag, juli 31, 2008
José Saramago - Blindheten
I en värld av blinda är den enögde kung. I José Saramagos värld drabbas människor epidemiskt av en vit blindhet. De första offren interneras på ett nedlagt mentalsjukhus, och det är en grupp av dem som följs i romanen. Bland dem finns en kvinna som har förblivit seende, som har följt sin man ned i mörkret. Det är ett helvete. Blindhet --> laglöshet --> respektlöshet tycks Saramago tänka. Det blir en kamp om mat och överlevnad.
Genom omständigheter slipper gruppen ut ur mentalsjukhuset - och det är en trasig värld som möter dem. Epidemin har spritt sig, ingen vid sin syns/sina sinnens bruk finns kvar, de möts av ensamma vandrande själar och grupper av förtvivlade individer.
Blindheten är en roman om medmänsklighet. Den talar ärligt om solidaritet och värdighet, metaforspäckat om att människan har mist synen om rätt/fel. Det görs rakt, utan finess, oändligt påtagligt och smärtande.
Det är få böcker som påverkar mig fysiskt. American Psycho av Bret Easton Ellis fick mig att må riktigt illa, och jag var vid flera tilfällen tvungen att lägga ifrån mig boken. Blindheten har jag behållit framför mig så mycket jag kunnat, men när jag har lagt undan den tillfälligt har jag gått på vinglande ben - förvånad över att kunna se. Förirrad av en blind värld har jag varit tvungen att ta stöd mot något fast. Den seende världen har innehållit för mycket intryck ... Och så rycker jag till, som jag brukar, och påminner mig att det bara är litteratur, bara litteratur.
Genom omständigheter slipper gruppen ut ur mentalsjukhuset - och det är en trasig värld som möter dem. Epidemin har spritt sig, ingen vid sin syns/sina sinnens bruk finns kvar, de möts av ensamma vandrande själar och grupper av förtvivlade individer.
Blindheten är en roman om medmänsklighet. Den talar ärligt om solidaritet och värdighet, metaforspäckat om att människan har mist synen om rätt/fel. Det görs rakt, utan finess, oändligt påtagligt och smärtande.
Det är få böcker som påverkar mig fysiskt. American Psycho av Bret Easton Ellis fick mig att må riktigt illa, och jag var vid flera tilfällen tvungen att lägga ifrån mig boken. Blindheten har jag behållit framför mig så mycket jag kunnat, men när jag har lagt undan den tillfälligt har jag gått på vinglande ben - förvånad över att kunna se. Förirrad av en blind värld har jag varit tvungen att ta stöd mot något fast. Den seende världen har innehållit för mycket intryck ... Och så rycker jag till, som jag brukar, och påminner mig att det bara är litteratur, bara litteratur.
lördag, juli 26, 2008
Michel Houellebecq - Konkurrens till döds
Det här är mitt första möte med Houellebecq. Jag är inte besviken. Konkurrens till döds är en dyster historia i linje med Schopenhauers livssyn och Camus och Sartres berättarteknik.
Första person singular är en dataingenjör som tillsammans med en kollega sänds ut landsbygden för att hålla en utbildning om programvara. Kollegan, Tisserand, är en 28-årig oattraktiv oskuld, som grämer sig över sin sociala situation. Huvudpersonen själv är förresten inte mycket bättre lottad: knappt några vänner, ingen familj, inget sexliv. Han studerar Tisserands tafatta försök att snärja sig en sängkamrat, men känner sig till slut nödgad att slutgöra lidandet och krossa Tisserands sista illusioner.
Boken har en pessimistisk grundton, bottnandes i en misstro på sociala relationer i dagens informationsfixerade samhälle. Häri hittar jag stora likheter med tidigare franska författare, som Sartre och Camus. Även språket påminner en hel del om dem, med korta, karga formuleringar. Vissa passager har en essäistisk ton, och ämnen som sexualitet, marknadsekonomi och psykoterapi bearbetas. En samling underhistorier används för att ytterligare få fram ett statement.
Men Konkurrens till döds ska inte enbart läsas som en propagandaskrift. Den är en markering mot vad Houellebecq ser som det alltmer påträngande sociala, ekonomiska och sexuella spelet, där ekonomi och sexualitet blir två sammankopplade sfärer som ofta leder till dubbel vinst, alternativt dubbel förlust. 'Sexualiteten är ett socialt hierarkiskt system.' Samtidigt är boken i allra högsta grad läsbar utan samhällspenetrationen utan står sig på tonen och stilen.
Sålunda, Houellebecqs debutroman håller hög klass och jag ser fram emot nästa bok av honom.
Första person singular är en dataingenjör som tillsammans med en kollega sänds ut landsbygden för att hålla en utbildning om programvara. Kollegan, Tisserand, är en 28-årig oattraktiv oskuld, som grämer sig över sin sociala situation. Huvudpersonen själv är förresten inte mycket bättre lottad: knappt några vänner, ingen familj, inget sexliv. Han studerar Tisserands tafatta försök att snärja sig en sängkamrat, men känner sig till slut nödgad att slutgöra lidandet och krossa Tisserands sista illusioner.
Boken har en pessimistisk grundton, bottnandes i en misstro på sociala relationer i dagens informationsfixerade samhälle. Häri hittar jag stora likheter med tidigare franska författare, som Sartre och Camus. Även språket påminner en hel del om dem, med korta, karga formuleringar. Vissa passager har en essäistisk ton, och ämnen som sexualitet, marknadsekonomi och psykoterapi bearbetas. En samling underhistorier används för att ytterligare få fram ett statement.
Men Konkurrens till döds ska inte enbart läsas som en propagandaskrift. Den är en markering mot vad Houellebecq ser som det alltmer påträngande sociala, ekonomiska och sexuella spelet, där ekonomi och sexualitet blir två sammankopplade sfärer som ofta leder till dubbel vinst, alternativt dubbel förlust. 'Sexualiteten är ett socialt hierarkiskt system.' Samtidigt är boken i allra högsta grad läsbar utan samhällspenetrationen utan står sig på tonen och stilen.
Sålunda, Houellebecqs debutroman håller hög klass och jag ser fram emot nästa bok av honom.
Paul Auster - Dårskaper i Brooklyn
Igårkväll hade jag en av mina bästa läsupplevelser. Det var jag, Paul Auster, gott rödvin, bröd och brie tillsammans vid Fyrisån i solen.
Auster var passande för den sortens eskapism. Jag tycker om att dricka vin medans jag läser, men det måste vara en viss sorts böcker. Mörkrets hjärta och rödvin till exempel - ingen bra kombination (givetvis beroende på kvantitet av sistnämnda, ett glas kan förhöja). En bok där tyngdpunkten ligger på språket, stilen, stämningen lämpar sig illa till den dåsighet, den lite trubbiga läsningen man får genom alkohol. Därmed även sagt vad Paul Auster är för en författare.
Austers storhet ligger i handlingen. Det är intressanta figurer och en spännande handling som har ett driv och som gör att det är svårt att lägga undan boken. Det där lät klyschigt och kanske inte vidare berömmande, men det är nog så entusiasmerande jag tänker vara vad gäller boken.
Jag kommer säkerligen dagdrömma emellanåt om figurerna och återuppleva vissa stycken, men jag kommer inte längta tillbaka till boken. Den gav mig helt enkelt inte den intellektuella stimulans jag framförallt söker i läsandet.
Dårskaper i Brooklyn ska tas fram efter att man har läst dagens femte akademiska artikel och man är för trött för att tänka men inte känner för en film. Eller när man framåt eftermiddagen börjar piggna till efter gårdagskvällens eskapader. För det är en film i textform. En bok som inte till fullo tillvaratar språkets möjligheter.
Auster var passande för den sortens eskapism. Jag tycker om att dricka vin medans jag läser, men det måste vara en viss sorts böcker. Mörkrets hjärta och rödvin till exempel - ingen bra kombination (givetvis beroende på kvantitet av sistnämnda, ett glas kan förhöja). En bok där tyngdpunkten ligger på språket, stilen, stämningen lämpar sig illa till den dåsighet, den lite trubbiga läsningen man får genom alkohol. Därmed även sagt vad Paul Auster är för en författare.
Austers storhet ligger i handlingen. Det är intressanta figurer och en spännande handling som har ett driv och som gör att det är svårt att lägga undan boken. Det där lät klyschigt och kanske inte vidare berömmande, men det är nog så entusiasmerande jag tänker vara vad gäller boken.
Jag kommer säkerligen dagdrömma emellanåt om figurerna och återuppleva vissa stycken, men jag kommer inte längta tillbaka till boken. Den gav mig helt enkelt inte den intellektuella stimulans jag framförallt söker i läsandet.
Dårskaper i Brooklyn ska tas fram efter att man har läst dagens femte akademiska artikel och man är för trött för att tänka men inte känner för en film. Eller när man framåt eftermiddagen börjar piggna till efter gårdagskvällens eskapader. För det är en film i textform. En bok som inte till fullo tillvaratar språkets möjligheter.
fredag, juli 25, 2008
Per Nilsson - Baklängeslivet
En man börjar sitt liv som 75-åring, för att föryngras och slutligen genomgå en inverterad förlossning. En story som tilltalade mig; det finns mycket att spela med - det hela känns väldigt kafkaesque. Men Nilsson förvaltar inte sin skapelse särskilt väl.
Mannens liv börjar med ett vitt ljus, hans första minnen är vita väggar - sjukhuset. Där är han tills han föryngrats tillräckligt mycket för att bli utsläppt, varpå han får en identitet och en lägenhet. Var tionde år får han en ny identitet och tvingas flytta, så att ingen hinner bli alltför misstänksam över att ryggen rätas och håret växer ut. Till det finns det ett antal intriger - där är handlingen.
Men jag vet inte. Språket är enkelt och rakt, inga onödiga adjektiv. Korta meningar utan bisatser. Inledningsvis tänkte jag på Erlend Loe, men Loe utan humorn. Det är nog en bra beskrivning. Huvudpersonen förblir endimensionell, det finns ingen som helst utveckling. Märkligt - på 75 år borde ju något hända.
Som framgår: jag är skeptisk. Varje tioårsperiod blir en upprepning. Och det fenomenala oidipuskomplexet. Huvudpersonen längtar efter att få dö, efter att "få komma hem till Mamma till slut. Hem och in i." (!!!)
Först när jag är färdig med boken kommer jag på vad den påminner om. PC Jersild. Jag ryser.
Mannens liv börjar med ett vitt ljus, hans första minnen är vita väggar - sjukhuset. Där är han tills han föryngrats tillräckligt mycket för att bli utsläppt, varpå han får en identitet och en lägenhet. Var tionde år får han en ny identitet och tvingas flytta, så att ingen hinner bli alltför misstänksam över att ryggen rätas och håret växer ut. Till det finns det ett antal intriger - där är handlingen.
Men jag vet inte. Språket är enkelt och rakt, inga onödiga adjektiv. Korta meningar utan bisatser. Inledningsvis tänkte jag på Erlend Loe, men Loe utan humorn. Det är nog en bra beskrivning. Huvudpersonen förblir endimensionell, det finns ingen som helst utveckling. Märkligt - på 75 år borde ju något hända.
Som framgår: jag är skeptisk. Varje tioårsperiod blir en upprepning. Och det fenomenala oidipuskomplexet. Huvudpersonen längtar efter att få dö, efter att "få komma hem till Mamma till slut. Hem och in i." (!!!)
Först när jag är färdig med boken kommer jag på vad den påminner om. PC Jersild. Jag ryser.
Läsupplevelse
2300 sidor levererade från Lycknis idag och mer på väg. Ikväll har jag suttit på en terass vid Fyrisån och läst Paul Auster och druckit rödvin, med bröd och brie. Recension kommer imorgon, nu är jag för trött.
Internetköp
Jag valde att inte gå ut i helgen utan istället lägga pengarna på böcker. Jag hade förvisso köpt böckerna ändå, men ibland behöver jag rättfärdiga mina inköp. Nu väntar jag med spänning:
Guy Debord - Skådespelssamhället
Robert Musil - Mannen utan egenskaper
Michel Houellebecq - Konkurrens till döds
Peter Weiss - Motståndets estetik
José Saramago - Blindheten
Georges Perec - Försvinna
Stig Larsson - Nyår
José Pierre - Surrealister om sex
Raymond Queneau - Stilövningar
Mest nyfiken är jag på Debord, Musil och Houellebecq. Perec vet jag att han kommer leverera, likaså Saramago och Queneau (den boken läste jag i våras).
Guy Debord - Skådespelssamhället
Robert Musil - Mannen utan egenskaper
Michel Houellebecq - Konkurrens till döds
Peter Weiss - Motståndets estetik
José Saramago - Blindheten
Georges Perec - Försvinna
Stig Larsson - Nyår
José Pierre - Surrealister om sex
Raymond Queneau - Stilövningar
Mest nyfiken är jag på Debord, Musil och Houellebecq. Perec vet jag att han kommer leverera, likaså Saramago och Queneau (den boken läste jag i våras).
Jeffrey Eugenides - Virgin Suicides
Lojt bläddrandes bland boktitlarna inne på Myrorna - som jag bor ovanför och som jag besöker minst tre gånger i veckan - slås jag av något jag känner igen. Jag visste inte att filmen, en av mina favoritfilmer, bygger på en bok. Något besviken över att framsidan bär en bild från filmen (trots att Kirsten Dunst är snygg som vanligt) vänder jag till blurben. Tydligen bra recensioner. Jag kan inte minnas vad jag tänkte då, men jag är innerligt glad att jag inte lade tillbaka boken.
Jag är oftast av den åsikten att boken är bättre än filmen. I det här fallet, dock, var jag skeptisk. Att slå en sådan film, en författare jag inte hört talas om innan (hör och häpna!) - det visade bara på min okunskap.
För det är en bra bok. En debutare med drömsk röst, silkeslen, känsloladdad men ofta återhållsam, mörk men med humor. Den beskriver fem döttrars självmord. Eller snarare, en grupp jämnåriga pojkars fascination och besatthet av systrarna Lisbon. En kärlekshistoria större än Lolita. Pojkarna idoliserar och spionerar, alltmedan Lisbons föräldrar efter första självmordet mer och mer låser in sina döttrar.
Filmatiseringen är, som sagt, väldigt bra. Genom hela boken hörde jag Giovanni Ribisis smekande röst, och Airs soundtrack i bakgrunden. Men jag tror att boken kan stå själv. Som alltid - boken först.
Jag är oftast av den åsikten att boken är bättre än filmen. I det här fallet, dock, var jag skeptisk. Att slå en sådan film, en författare jag inte hört talas om innan (hör och häpna!) - det visade bara på min okunskap.
För det är en bra bok. En debutare med drömsk röst, silkeslen, känsloladdad men ofta återhållsam, mörk men med humor. Den beskriver fem döttrars självmord. Eller snarare, en grupp jämnåriga pojkars fascination och besatthet av systrarna Lisbon. En kärlekshistoria större än Lolita. Pojkarna idoliserar och spionerar, alltmedan Lisbons föräldrar efter första självmordet mer och mer låser in sina döttrar.
Filmatiseringen är, som sagt, väldigt bra. Genom hela boken hörde jag Giovanni Ribisis smekande röst, och Airs soundtrack i bakgrunden. Men jag tror att boken kan stå själv. Som alltid - boken först.
Walter Abish - Alphabetical Africa
Tagen av den språkliga lekfullheten i verk av olika Oulipomedlemmar läser jag en bok tydligt inspirerad av rörelsen. Oulipo (Ouvroir de littérature potentielle) sökte revitalisera språket genom att utsätta det för olika prövningar, som i Perecs bok La Disparition som är skriven helt utan bokstaven 'e' eller Queneaus 99 sätt att beskriva den vardagligaste händelsen. Mer om dem senare.
Abishs bok börjar bekvämt på bokstaven 'a'. Faktum är, i första kapitlet börjar alla ord på bokstaven 'a'. I andra kapitlet introduceras bokstaven 'b', och författarens valfrihet dubbleras plötsligt. Tredje kapitlet 'c', och så vidare. Väl vid 'z' vänds ordningen för att exkludera bokstav för bokstav, tills romanen är tillbaka som en lång alliteration på 'a'.
Finns det då någon möjlighet att skriva en sammanhängande historia? Statsvetarens svar är tvetydigt, ja och nej. Boken handlar om ett handfull personer i Afrika (ofta inte mer preciserat än så) och deras förehavanden. Lägg till en myrinvasion, juveltjuvar, lönnmördare och en ständigt krympande kontinent och det finns mycket handling. Det är dock svårt att få grepp om, en naturlig följd av de språkliga begränsningarna. Exempelvis är det inte förrän bokstaven 'i' som man får klart för sig att den utspelar sig i första person. Queen Quat of the Queendom of Tanzania gör en naturlig sortie när hennes bokstav försvinner. Hon får även vara transvestit (dvs. han) för att enklare porträtteras.
Det finns en tunggroddhet i språket som inte enbart beror på bokstavstroendet. Även när större delen av alfabetet finns till förfogande saknar jag ett flyt i språket. Språket är korthugget, meningarna hakar inte in i varandra och jag saknar en följsamhet. Jag tvingas lägga ifrån mig boken flera gånger. Till slut vänjer jag mig dock, och kommer att uppskatta det en hel del. Trots allt är det stundom genialt.
En sista kommentar som jag inte kan låta bli att fälla. Walter Abish försöker delvis porträttera den vite mannens fördomsfullhet om afrikaner och 'Afrika', men det sker alltför plumt, utan finess. Han överlever inte den postkoloniala prövningen.
Smakprov från 'b' mot slutet:
Brokenhearted at being ambushed and bound, am also baffled by ants' admirable behaviour. Between battles am allowed a banana and a box Burundi biscuits and and butter. Bittersweet butter awful. Another bright breathtaking autumn afternoon. Am absorbed by ants' brainy behaviour ... and by ants' boldness. Astonishingly, all ant advisers are bilingual.
Abishs bok börjar bekvämt på bokstaven 'a'. Faktum är, i första kapitlet börjar alla ord på bokstaven 'a'. I andra kapitlet introduceras bokstaven 'b', och författarens valfrihet dubbleras plötsligt. Tredje kapitlet 'c', och så vidare. Väl vid 'z' vänds ordningen för att exkludera bokstav för bokstav, tills romanen är tillbaka som en lång alliteration på 'a'.
Finns det då någon möjlighet att skriva en sammanhängande historia? Statsvetarens svar är tvetydigt, ja och nej. Boken handlar om ett handfull personer i Afrika (ofta inte mer preciserat än så) och deras förehavanden. Lägg till en myrinvasion, juveltjuvar, lönnmördare och en ständigt krympande kontinent och det finns mycket handling. Det är dock svårt att få grepp om, en naturlig följd av de språkliga begränsningarna. Exempelvis är det inte förrän bokstaven 'i' som man får klart för sig att den utspelar sig i första person. Queen Quat of the Queendom of Tanzania gör en naturlig sortie när hennes bokstav försvinner. Hon får även vara transvestit (dvs. han) för att enklare porträtteras.
Det finns en tunggroddhet i språket som inte enbart beror på bokstavstroendet. Även när större delen av alfabetet finns till förfogande saknar jag ett flyt i språket. Språket är korthugget, meningarna hakar inte in i varandra och jag saknar en följsamhet. Jag tvingas lägga ifrån mig boken flera gånger. Till slut vänjer jag mig dock, och kommer att uppskatta det en hel del. Trots allt är det stundom genialt.
En sista kommentar som jag inte kan låta bli att fälla. Walter Abish försöker delvis porträttera den vite mannens fördomsfullhet om afrikaner och 'Afrika', men det sker alltför plumt, utan finess. Han överlever inte den postkoloniala prövningen.
Smakprov från 'b' mot slutet:
Brokenhearted at being ambushed and bound, am also baffled by ants' admirable behaviour. Between battles am allowed a banana and a box Burundi biscuits and and butter. Bittersweet butter awful. Another bright breathtaking autumn afternoon. Am absorbed by ants' brainy behaviour ... and by ants' boldness. Astonishingly, all ant advisers are bilingual.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)