Doris, åh Doris

Mitt första inlägg på denna eminenta blogg, lyrisk, kommer, kanske något prentiöst, att beröra en nobelpristagare.

Det fina med nobelpriset i litteratur är att man varje år får stimulans att upptäcka en ny författare som man inte sällan har dålig koll på. Förra året var det Doris Lessing, denna komplexa och provokativa kvinna som spelar på de mest illaljudande strängarna av känslospectrat men ändå får det hela att låta vackert.

Det femte barnet(1988) handlar om kärleken som inte räcker till. Hur älskar man någon som tycks omöjligt att ens känna sympati inför? Storyn är kortfattat som följer: Harriet och David har flera barn (det händer lite innan här också) och lever i en sorts lycklig utopisk idyll. När den yngsta sonen Ben föds förändras dock balansen i familjen. Han är inte som de andra, inte rosenkindat gullig, inte begåvad och vänlig.

En slarvig genomläsning skulle kunna få betraktaren att tro att Det femte barnet handlar om något mystiskt, icke-mänskligt hos modern Harriets yngsta son. Vidare eftertanke leder dock till slutsatsen att det inte är så mycket Bens omänsklighet som står i centrum, utan snarare den egoism hos Harriet och hennes man som omedvetet hamnar i vägen för familjens försök att älska och förstå Ben. Det är denna omänsklighet som Lessing undersöker.

Det femte barnet kan ses likaväl som en hyllning till föräldraskapets kamp (här tidstypiskt porträtterat som ett moderskap) som en kritik av detsamma. Måste man älska sina barn? När får man sluta älska dem? Får man älska någon mindre för att denna inte agerar som förväntat?

Det är viktiga men svåra frågor Lessing ställer, och Det femte barnet lämnar mig ångestfylld och illa berörd. Samtidigt ger mig den just det jag vill ha av ett skönlitterärt verk; en värld skild från min egen och just så mångfacetterad och emotionell att jag kan spara den i sinnet och plocka fram den vid behov.

communication is paternalism

if you're interested in time travel, meet me last thursday.

communication is paternalism

realising the whole concept was a hoax, turning down nothingness proved simple.

höstlitteratur

har försökt mig på både sara stridsbergs drömfakulteten och charles bukowskis en snuskgubbes anteckningar men inser nu att det inte är rätt tid. för dem. på hösten behöver jag böcker som drar mig uppåt, som visar på möjligheter, inte problem. stridsberg är mycket lovande, men jag måste ha den på hyllan ännu ett tag. det är fel bilder för hösten. bukowski är mördande med sin smutsiga realism, just nu är det för grovt.
för mig är höstlitteratur saint-exupéry, lars gustavsson, tove jansson, södergran, safran foer, någon med hopp - någon med framtidstro.

Paul Auster - Orakelnatten

Lättsmälta, lättlästa lättviktaren Paul Auster. Det är konstigt att jag minns miljöerna när jag inte minns känslan av att ha varit där. Att det bland all stillöshet finns en substans i det rumsliga.

Att hylla eller dissa? Jag vet inte, min tumme har låst sig i mittenläge. Det finns många böcker där ute.

Raymond Queneau - Blå blommor

Queneau skriver en roman som sträcker sträcker ut armarna över sjuhundra år, och som griper efter [snygg liknelse].

Det hela är en kommentar om att vara fånge i tiden. Om att allting är likadant, endast de yttre ramarna förändras.

Ordvitsar, logiska krumbukter, Queneau kan allt det där.

Queneau skriver utmanande och verkar sträva efter en form av antiestetik. På det stora hela är det lyckat, men känslan av att bli smutsig förföljde mig under hela läsandet. Jag tror det är på sin plats med ett nytt ord - burlovulgo - för att kombinera det något burleska med Queneaus vulgära stil. Det är nog ett ord som hade passat i hans språk, dessutom.

communication is paternalism

på marknaden på vaksala torg i lördags såldes, för den intresserade, en tolvbandsencyklopedi för en väldigt billig penning. prisläget marknadsfördes dubbelt redan i namngivningen av verket: "Lågpris Lexikon".

Harry Mathews - Lantlig kokkonst ...

Lantlig kokkonst från centrala Frankrike: rostad utbenad rullad fylld lambog (farce double).

Mathews leker med vår föreställning om mat och skapar ett recept lika ogenomförbart som oätligt. Det är en litterär djupdykning i grytan, en absurd resa för smaklökarnas ställföreträdare, oss läsare.

Samtidigt en hyllning till det förgångna, till traditionen och till Frankrikes landsbygd. Och jag är frälst.

Christer Hermansson - Ich bin ein Bibliothekar!

Det här är en märklig bok. Bland kategoriseringssystem och läderfåtöljer finns personalen på ett till synes friskt fungerande bibliotek. Men en ny bibliotekschef dyker upp som uppenbarligen har en annan syn på offentlig verksamhet. En marknadsmässig omorganisation sker, komplett med kick-offer och konsultare. Hermansson är inte sen med att upplysa om vad han tycker om det, inte minst genom att ha en puritansk Candide som huvudperson.

Ett mikrokosmos trängs i biblioteket. Det är absurdism, new public managementteorier, naivitet, förnedring, och schlager i en förbryllande röra. Språket är bekymmersfritt och rättframt rent. Som violgodis.

communication is paternalism

livsglädje
vispgrädde

Manifesto of the keyboard

click, click, click. always instrumental, never the subject.

Manifesto of the unemployed mop

Watching, eager to help. Wall-to-wall, getting mocked by stains. Freud's slippin'.

Georges Perec - Löneförhöjningen

Personer
1 Påståendet
2 Alternativet
3 Det positiva antagandet
4 Det negativa antagandet
5 Valet
6 Slutsatsen
MÄSSLINGEN

Löneförhöjningen - eller hur du oavsett sanitära, psykologiska, klimatologiska, ekonomiska eller andra omständigheter, maximerar dina chanser när du ber din avdelningschef om oppjustering av din lönenivå följer en tydlig struktur, en algoritm. Duet tvingas följa ovanstående procedur i jakten.


Det hela är mycket slugt. Det är en labyrint av upprepningar, av irrfärder. Språket är byråkratiskt substanslöst, som att måla utan färg.

Perec ska läsas om man behöver få hopp. Om man slutat tro på variationsrikedom. Om man känner sig låst ska man söka Oulipo. Där lär man sig att verklig språklig frihet endast existerar under tvingande begränsningar, under matematisk precision.

communication is paternalism

vi är varandras kulisser.

Christer Sanne - Keynes barnbarn

Att kommentera böcker som jag använder till min c-uppsats känns aningen torrt, men den här har faktiskt ett samhällsintresse. Sanne är 'framtidsforskare', senast på KTH, numera frilansande. Han fokuserar främst på arbete, konsumtion, miljö och tillväxt - något som råkar vara mina favoritämnen också.

John Maynard Keynes, nittonhundratalets kanske främste ekonom, spådde att vi, som teoretiskt sett kan vara hans barnbarn, endast skulle behöva jobba 15h/vecka. Detta då 'produktionsfrågan' skulle vara löst genom produktionsökning och tillväxt.

Onekligen har vi löst produktionsfrågan. Nu står vi - dvs. det västerländska samhället - inför ett större problem: konsumtionsfrågan. Konsumtionen har tredubblats på femtio år, varumångfalden är tydligen större än den kända biologiska mångfalden, etc, etc - detta har hörts till leda. Trots trenden (på grund av?) visar lyckoforskningen att vi inte är mer tillfredställda med våra liv nu än för 40 år sen. Sanne tar fasta på detta och, kombinerat med ett miljötänk, för han ett resonemang om att vårt levnadssätt inte är hållbart.

Sanne skriver tvärvetenskapligt och för in sociologiska resonemang bredvid mer nationalekonomisk och statsvetenskaplig teori. Han skriver schysst, men brister något i vetenskaplighet. Texten förs framåt men inte uppåt - håller sig kvar på en mer populärvetenskaplig nivå. Intressant för den icke initierade, men inte särskilt användbart i en c-uppsats.

Italo Calvino - Klätterbaronen

Aldrig har jag blivit så förbluffad av litteraturen som den gång jag läste Calvinos Kosmokomik. Som en smörklick på kokt sparris smälte den och lade sig i tjocka lager i alla skrymslen och veck i min hjärna. Det var länge sen jag slutade tycka om fyrverkerier, men femåringens förtjusning omfamnade mig på nytt som jag trädde in i en värld av färger, magi, förbluffande skönhet. Lite som att skaffa nya glasögon när man gått runt i år med dålig skärpa - allt blir klart, det finns konturer igen, det finns liv.

Såklart att mina förväntningar var skyhöga när jag väl fick tag i Klätterbaronen, vilken av kännare anses vara Calvinos bästa. Den handlar om en baron, Cosimo, som vid 12 års ålder - efter en någorlunda trivial dispyt med pappa baron - bestämmer sig för att klättra upp i ett träd och till död kommen leva 'där uppe'. Det är protest mot slentrian, det är hyllning till utanförskapet, det är. Calvino är kvick, en berättare av rang, fylld av idéer, galen fantasi.

Utifrån baronens brors berättande leds läsaren med på strapatser till äppelpallarplantagen och piratfajting. Cosimo skriver brev till samtidsintellektuella, blir besökt av Napoleon.

Det är också en roman om stolthet, och att hålla på sina ideal. Baronens kära, Violante, lever nere på marken och klättrar bara stundtals upp. Även om anledningen svävar i dåtidens oklarhet vägrar Cosimo hoppa ned. Det är en relation som inte kan lyckas; således - lev i stunden.

Språket är av naturen annorlunda än mer markliggande texter. För den intresserade rekommenderas en trädflora och klätterutrustning - boken ska läsas högt uppe i favoriteken. Stilen är inte lika skimrande som Kosmokomik, men lekfullheten finns där, det är oulipo.

communication is paternalism

oh noes! meh was diconstroughtinged! srsly!

Zadie Smith - On Beauty

Zadie skriver engagerat om familjen, bråk i den akademiska världen och etnicitet. Texten handlar om universitetsprofessorn som lever på sitt rykte från förr om honom som intellektuell hotshot. Otrohetsskandaler, pinsamma privata debacler med intellektuella motståndare, familjedramer.

Materialistiska läsningar av Rembrandt. Sondering av ungdomens textuella uttryckskanaler. Affirmative action.

Det är engagerat och ganska engagerande. Lojt skrivet, med en tillräckligt slipad udd. Men tillräcklighet blir nog också mitt omdöme.

communication is paternalism

skådespel, partiellt, separat, enande kraft, avskild, Weltanschauung, modellen, redan träffats, den ständiga närvaron, tecken, verkligt uppochnedvända, hävdande, negation, har blivit synlig, analyserar, meningen, arbetsordning, skådistiskt, viktigaste produkt, vara, hava, hava, synas vara, ställa till beskådande, återgivning, svaghet, seendets, spekulativt, naturlig, enkelriktad, staten, uppdelning, inte var mäktigt, mäktigt, tillåtna, möjliga, är, återfunnit, proletariseras, rundgående isoleringsprocess, utvalda nyttigheter, sätt att vara konkret, föreställer sig, som åtskilda, framgång, ett överflöd av berövanden, främmande, visar sig, kapital.

de kursiverade orden i första kapitlet av Guy Debords Skådespelssamhället

communication is paternalism

i wanna do the dirt like the dead leaves do.

José Pierre (red.) - Surrealister om sex

tolv samtal med surrealister av blandad kvalitet om sex. bland annat queneau, breton, prévert, tanguy och péret.

det är improviserade intervjuer deltagarna emellan och det märks. hjärtligt, humoristiskt och med vitalitet berörs ämnen som orgasmen, fetischer, hämningar, smuts och kärlek.

boken är galen och det uppväger att jag ibland blir närmast chockerad av deras ståndpunkter; i en del frågor är de förvånande konservativa. queneau håller måttet och upprör deltagarna såväl som läsarna - mer än 70 år senare.

kvinnosynen ska vi inte tala om. de kvinnor som är med delar den.

Goodies

Har shoppat ordentligt den här veckan, och fått tag på:

Raymond Queneau - Blå blommor
Italo Calvino - Klätterbaronen
Paul Andersson - Ett andetag djupt är livet
Georges Perec - Löneförhöjningen
Marcel Pagnol - Le temps des secrets
Sara Stridsberg - Drömfakulteten
Tomas Tranströmer - Dikter
Friedrich Nietzsche - Så talade Zarathustra

Mest spännande blir Calvino, Queneau och Perec, alla tre med i Oulipo. Andersson har jag letat efter i flera år, ser fram emot honom också.

Robert Musil - Den unge Törless förvillelser

Musil skriver om en ung aristokrats tid på en internatskola i en avlägsen plats i Österrike. Texten kretsar kring mognad, pennalism och sexualitet - en Bildungsroman.

Jag orkade hundra sidor, drygt halvvägs. Just nu är jag ganska trött på temat och, kanske framförallt, stilen. Musil är lite för långsam för min smak.

Tanken var att den här boken skulle vara lite av ett test innan Robert Musils Mannen utan egenskaper, på typ 1200 sidor. Vill gärna se om mannen är något att ha innan jag ger mig på mastodontboken. Antar att den får vila i bokhyllan ett tag till.

(an/om)ständigt

ANDRA
ARTONDE
ELFTE
FEMTE
FEMTONDE
FJORTONDE
FJÄRDE
FÖRSTA
NIONDE
NITTONDE
SEXTONDE
SJUNDE
SJUTTONDE
SJÄTTE
TIONDE
TJUGONDE
TOLFTE
TREDJE
TRETTONDE
ÅTTONDE

om igen.

The Oulipo - Winter Journeys

CONTENTS:

GEORGES PEREC Le Voyage d’hiver The Winter Journey
JACQUES ROUBAUD Le Voyage d’hier Yesterday’s Journey
HERVÉ LE TELLIER Le Voyage d’Hitler Hitler’s Journey
JACQUES JOUET Hinterreise
IAN MONK Le Voyage d’Hoover Hoover’s Journey
JACQUES BENS Le Voyage d’Arvers Arvers’s Journey
MICHELLE GRANGAUD Un Voyage divergent A Divergent Journey
FRANÇOIS CARADEC Le Voyage du ver The Worm’s Journey
REINE HAUGURE Le Voyage du vers Verse’s Journey
HARRY MATHEWS Le Voyage des verres A Journey Amidst Glasses

ISBN 1 900565 06 4, 160pp 19 x 17cm
Atlas Press

Bokmässan

Som vanligt är jag sen med att inse att bokmässan är på gång. SJ är motvillig och jag missar det i år igen. Har kollat igenom schemat och det finns mycket att se, men kanske inte riktigt så mycket som jag hade tänkt mig. Jag spanade i alla fall in Cărtărescu (som jag läst om men inte av), en föreläsning om Bergman, mängder med feminismföreläsningar, Malte Persson, Johanna Rubin Dranger (som ju tecknar), Hassen Khemiri, Carl Johan De Geer, Horace Engdahl & Ebba Witt-Brattström, Ranelid. Okej, det fanns en hel del.

Nästa år får Stockholm en egen bokmässa igen, vilket väl är det jag får vänta på.

Julia Seton, M.D. - The Psychology of the Solar Plexus

Epokturism. Att kunna röra sig genom tiden, färdas i den fjärde dimensionen. Idag plockade jag upp The Psychology of the Solar Plexus and Subconscious Mind hos min Myrorna. Ett stycke inkapslad tidsanda, självhjälp anno 1914. Inblicksfullt beskrivs relationen mellan the physical and the psychic body. Det hela är väldigt vad vi nu skulle kalla pseudovetenskapligt och, givetvis, roligt.

The solar plexus is the home of the ego or the spirit of men; it is the connecting link between man and the Infinite and is the meeting place of the divinely physical, and the physically divine man. From the solar plexus we receive our visions called faith, and when we register them in the field of consciousness of our physical brain, and work them out through scientific human reasoning into tangible expression, then they become facts.

Stig Larsson - Nyår

Jag hade egentligen bestämt mig för att undvika existentiell litteratur ett tag. Det åtminstonde delvis terapeutiska inom litteraturen och läsprocessen kan styras genom val av text, och jag har inte riktigt känt mig intresserad eller motiverad att åskådliggöra större frågor på ett tag. Eller, mindre pretentiöst, ämnet har inte intresserat mig nämnvärt på sistone. Bra då att jag valde Stig Larsson.

Stig Larsson anses tydligen utgöra något av en epok inom svensk skönlitteratur. Jag förstår varför. Från 1979 till 1989 publicerade han fyra romaner, sedan dess - tyst. Och onekligen känns det åttiotal, men på ett bra sätt. Smutsigt, rått, ärligt.

Larsson återkopplar till tematiken i Sartres Äcklet och Camus Främlingen. Huvudpersonen heter inte längre Roquentin eller Mersault, men bär omisskännliga likheter. Introvert, egocentrisk, sporadisk, nyckfull.

Huvudpersonen vaknar vid 27 års ålder upp på ett sjukhus, skadad av en skidolycka. Minnet är försvunnet, hjärnoperationerna har varit omfattande. Efter ett par dagar återfår han minnet och återvänder till sitt liv i inre Norrland, till sin fru och sina två barn. Men hans person återvänder inte från olyckan, han är likgiltig inför sitt liv. Mitt i natten skriver han en lapp till sin fru att hon ska betrakta honom som död, och besluten att starta ett nytt liv reser han till Stockholm.

Någonstans i boken märker man att det inte stämmer. Man har blivit lurad. Den är till synes kronologisk, men om man försöker rita upp det märker man att stora passager utelämnats och att en del händelser löper parallellt i tiden. Berättarjaget är en notorisk lögnare. Med en önskan att bli påkommen lämnas ledtrådar. Perspektivet ändras. Sporadiska hopp i tiden. Mentalsjukhuset under tre år är ogripbart, formlöst, spretigt. Patienten, jaget, har löst upp sina hallucinationer i texten och tonat ned dem för att de ska passa in. Läsaren börjar ifrågasätta, måste gå tillbaka och revidera, tvivla på sig själv.

Texten är flödande mörk. Gåtfull, klagande. Det är ett självförnedrande skimmer över orden, något smutsigt som avsiktligt placerats. Nyår lämnar spår.

ohh..

ohh om man hade pengar. så tänker jag oftast i samband med någon ny bok som jag har hittat. Idag är det böcker i allmänhet från Timothy McSweeney's Purchasing Harangue. Efter nästa löning ska jag i alla fall skaffa en prenumeration av oei, McSweeney's Quaterly Concern, och, om pengarna räcker, dn.
sanningen är att om jag helt skulle sluta köpa myrornapocket som jag ändå inte läser så hade jag haft råd för länge sen.

Ray Bradbury - Fahrenheit 451

Fahrenheit 451 är en dystopi mycket lik Brave New World och 1984. Men den saknar något av det sting som finns i de böckerna.

Min smak förändras ganska mycket och ganska snabbt. Jag är långt bort från en actionperiod just nu. Speciellt som jag alldeles innan jag läste boken såg filmen Transformers. Så här: För mycket bra kulturyttring och jag behöver lite skräp för att neutralisera smaklökarna. Har sett en del ganska bra film på sistone, så jag behövde rensa hjärnan. Jag var lite av ett transformersfan som ung, och så dålig kan den inte vara, right? Nåväl, låt mig bara säga att jag neutraliserades.

Att säga att Fahrenheit 451 är litteraturens Transformersfilmatisering är att ta i. Riktigt så illa är den inte. Det är faktiskt en ganska decent bok. Eller.. The setting är nyskapande. Brandmän släcker inte längre bränder utan anlägger dem i hem där böcker upptäcks. En brandman kommer på att han nog tycker om att läsa, och revolterar mot systemet, hittar en avdankad professor som bara väntat på upproret och ... Men språket är inte så övertalande, genomförandet av idén liksom haltar.

Och vad är hela idén med spännande böcker? Jag tröttnar, gäspar, så fort någon form av spänning försöker byggas upp. Spännande böcker är som skräckfilm utan ljud, som plastbestick. Det tilltalar något primitivt hos en. Spänning är ointressant. Jag vill ha intellekt, inte evolutionär regression.

Fahrenheit 451 är kanske inte en dålig bok. Kanske är jag en dålig läsare.

Maria Wine - Man har skjutit ett lejon

Hade boken inte varit publicerad 1951 utan idag hade man av titeln kunnat gissa att det är en cheezy läckbergsdeckare. Nu är det istället en självbiografi. Jag läste inte ut den.

Den inleddes starkt med ett vackert bildspråk och starka symboler. Ganska danteesque. Sen blev jag mer och mer tveksam. Författarjaget utnyttjade inte hela sin språkliga potential i ett försök att skildra något småbarnstadie. Jag har väldigt svårt för sånt. Jag tycker det är osympatiskt och tröttsamt.

José Saramago - Blindheten

I en värld av blinda är den enögde kung. I José Saramagos värld drabbas människor epidemiskt av en vit blindhet. De första offren interneras på ett nedlagt mentalsjukhus, och det är en grupp av dem som följs i romanen. Bland dem finns en kvinna som har förblivit seende, som har följt sin man ned i mörkret. Det är ett helvete. Blindhet --> laglöshet --> respektlöshet tycks Saramago tänka. Det blir en kamp om mat och överlevnad.

Genom omständigheter slipper gruppen ut ur mentalsjukhuset - och det är en trasig värld som möter dem. Epidemin har spritt sig, ingen vid sin syns/sina sinnens bruk finns kvar, de möts av ensamma vandrande själar och grupper av förtvivlade individer.

Blindheten är en roman om medmänsklighet. Den talar ärligt om solidaritet och värdighet, metaforspäckat om att människan har mist synen om rätt/fel. Det görs rakt, utan finess, oändligt påtagligt och smärtande.

Det är få böcker som påverkar mig fysiskt. American Psycho av Bret Easton Ellis fick mig att må riktigt illa, och jag var vid flera tilfällen tvungen att lägga ifrån mig boken. Blindheten har jag behållit framför mig så mycket jag kunnat, men när jag har lagt undan den tillfälligt har jag gått på vinglande ben - förvånad över att kunna se. Förirrad av en blind värld har jag varit tvungen att ta stöd mot något fast. Den seende världen har innehållit för mycket intryck ... Och så rycker jag till, som jag brukar, och påminner mig att det bara är litteratur, bara litteratur.

Michel Houellebecq - Konkurrens till döds

Det här är mitt första möte med Houellebecq. Jag är inte besviken. Konkurrens till döds är en dyster historia i linje med Schopenhauers livssyn och Camus och Sartres berättarteknik.

Första person singular är en dataingenjör som tillsammans med en kollega sänds ut landsbygden för att hålla en utbildning om programvara. Kollegan, Tisserand, är en 28-årig oattraktiv oskuld, som grämer sig över sin sociala situation. Huvudpersonen själv är förresten inte mycket bättre lottad: knappt några vänner, ingen familj, inget sexliv. Han studerar Tisserands tafatta försök att snärja sig en sängkamrat, men känner sig till slut nödgad att slutgöra lidandet och krossa Tisserands sista illusioner.

Boken har en pessimistisk grundton, bottnandes i en misstro på sociala relationer i dagens informationsfixerade samhälle. Häri hittar jag stora likheter med tidigare franska författare, som Sartre och Camus. Även språket påminner en hel del om dem, med korta, karga formuleringar. Vissa passager har en essäistisk ton, och ämnen som sexualitet, marknadsekonomi och psykoterapi bearbetas. En samling underhistorier används för att ytterligare få fram ett statement.

Men Konkurrens till döds ska inte enbart läsas som en propagandaskrift. Den är en markering mot vad Houellebecq ser som det alltmer påträngande sociala, ekonomiska och sexuella spelet, där ekonomi och sexualitet blir två sammankopplade sfärer som ofta leder till dubbel vinst, alternativt dubbel förlust. 'Sexualiteten är ett socialt hierarkiskt system.' Samtidigt är boken i allra högsta grad läsbar utan samhällspenetrationen utan står sig på tonen och stilen.

Sålunda, Houellebecqs debutroman håller hög klass och jag ser fram emot nästa bok av honom.

Paul Auster - Dårskaper i Brooklyn

Igårkväll hade jag en av mina bästa läsupplevelser. Det var jag, Paul Auster, gott rödvin, bröd och brie tillsammans vid Fyrisån i solen.

Auster var passande för den sortens eskapism. Jag tycker om att dricka vin medans jag läser, men det måste vara en viss sorts böcker. Mörkrets hjärta och rödvin till exempel - ingen bra kombination (givetvis beroende på kvantitet av sistnämnda, ett glas kan förhöja). En bok där tyngdpunkten ligger på språket, stilen, stämningen lämpar sig illa till den dåsighet, den lite trubbiga läsningen man får genom alkohol. Därmed även sagt vad Paul Auster är för en författare.

Austers storhet ligger i handlingen. Det är intressanta figurer och en spännande handling som har ett driv och som gör att det är svårt att lägga undan boken. Det där lät klyschigt och kanske inte vidare berömmande, men det är nog så entusiasmerande jag tänker vara vad gäller boken.

Jag kommer säkerligen dagdrömma emellanåt om figurerna och återuppleva vissa stycken, men jag kommer inte längta tillbaka till boken. Den gav mig helt enkelt inte den intellektuella stimulans jag framförallt söker i läsandet.

Dårskaper i Brooklyn ska tas fram efter att man har läst dagens femte akademiska artikel och man är för trött för att tänka men inte känner för en film. Eller när man framåt eftermiddagen börjar piggna till efter gårdagskvällens eskapader. För det är en film i textform. En bok som inte till fullo tillvaratar språkets möjligheter.

Per Nilsson - Baklängeslivet

En man börjar sitt liv som 75-åring, för att föryngras och slutligen genomgå en inverterad förlossning. En story som tilltalade mig; det finns mycket att spela med - det hela känns väldigt kafkaesque. Men Nilsson förvaltar inte sin skapelse särskilt väl.

Mannens liv börjar med ett vitt ljus, hans första minnen är vita väggar - sjukhuset. Där är han tills han föryngrats tillräckligt mycket för att bli utsläppt, varpå han får en identitet och en lägenhet. Var tionde år får han en ny identitet och tvingas flytta, så att ingen hinner bli alltför misstänksam över att ryggen rätas och håret växer ut. Till det finns det ett antal intriger - där är handlingen.

Men jag vet inte. Språket är enkelt och rakt, inga onödiga adjektiv. Korta meningar utan bisatser. Inledningsvis tänkte jag på Erlend Loe, men Loe utan humorn. Det är nog en bra beskrivning. Huvudpersonen förblir endimensionell, det finns ingen som helst utveckling. Märkligt - på 75 år borde ju något hända.

Som framgår: jag är skeptisk. Varje tioårsperiod blir en upprepning. Och det fenomenala oidipuskomplexet. Huvudpersonen längtar efter att få dö, efter att "få komma hem till Mamma till slut. Hem och in i." (!!!)

Först när jag är färdig med boken kommer jag på vad den påminner om. PC Jersild. Jag ryser.

Läsupplevelse

2300 sidor levererade från Lycknis idag och mer på väg. Ikväll har jag suttit på en terass vid Fyrisån och läst Paul Auster och druckit rödvin, med bröd och brie. Recension kommer imorgon, nu är jag för trött.

Internetköp

Jag valde att inte gå ut i helgen utan istället lägga pengarna på böcker. Jag hade förvisso köpt böckerna ändå, men ibland behöver jag rättfärdiga mina inköp. Nu väntar jag med spänning:

Guy Debord - Skådespelssamhället
Robert Musil - Mannen utan egenskaper
Michel Houellebecq - Konkurrens till döds
Peter Weiss - Motståndets estetik
José Saramago - Blindheten
Georges Perec - Försvinna
Stig Larsson - Nyår
José Pierre - Surrealister om sex
Raymond Queneau - Stilövningar

Mest nyfiken är jag på Debord, Musil och Houellebecq. Perec vet jag att han kommer leverera, likaså Saramago och Queneau (den boken läste jag i våras).

Jeffrey Eugenides - Virgin Suicides

Lojt bläddrandes bland boktitlarna inne på Myrorna - som jag bor ovanför och som jag besöker minst tre gånger i veckan - slås jag av något jag känner igen. Jag visste inte att filmen, en av mina favoritfilmer, bygger på en bok. Något besviken över att framsidan bär en bild från filmen (trots att Kirsten Dunst är snygg som vanligt) vänder jag till blurben. Tydligen bra recensioner. Jag kan inte minnas vad jag tänkte då, men jag är innerligt glad att jag inte lade tillbaka boken.

Jag är oftast av den åsikten att boken är bättre än filmen. I det här fallet, dock, var jag skeptisk. Att slå en sådan film, en författare jag inte hört talas om innan (hör och häpna!) - det visade bara på min okunskap.

För det är en bra bok. En debutare med drömsk röst, silkeslen, känsloladdad men ofta återhållsam, mörk men med humor. Den beskriver fem döttrars självmord. Eller snarare, en grupp jämnåriga pojkars fascination och besatthet av systrarna Lisbon. En kärlekshistoria större än Lolita. Pojkarna idoliserar och spionerar, alltmedan Lisbons föräldrar efter första självmordet mer och mer låser in sina döttrar.

Filmatiseringen är, som sagt, väldigt bra. Genom hela boken hörde jag Giovanni Ribisis smekande röst, och Airs soundtrack i bakgrunden. Men jag tror att boken kan stå själv. Som alltid - boken först.

Walter Abish - Alphabetical Africa

Tagen av den språkliga lekfullheten i verk av olika Oulipomedlemmar läser jag en bok tydligt inspirerad av rörelsen. Oulipo (Ouvroir de littérature potentielle) sökte revitalisera språket genom att utsätta det för olika prövningar, som i Perecs bok La Disparition som är skriven helt utan bokstaven 'e' eller Queneaus 99 sätt att beskriva den vardagligaste händelsen. Mer om dem senare.

Abishs bok börjar bekvämt på bokstaven 'a'. Faktum är, i första kapitlet börjar alla ord på bokstaven 'a'. I andra kapitlet introduceras bokstaven 'b', och författarens valfrihet dubbleras plötsligt. Tredje kapitlet 'c', och så vidare. Väl vid 'z' vänds ordningen för att exkludera bokstav för bokstav, tills romanen är tillbaka som en lång alliteration på 'a'.

Finns det då någon möjlighet att skriva en sammanhängande historia? Statsvetarens svar är tvetydigt, ja och nej. Boken handlar om ett handfull personer i Afrika (ofta inte mer preciserat än så) och deras förehavanden. Lägg till en myrinvasion, juveltjuvar, lönnmördare och en ständigt krympande kontinent och det finns mycket handling. Det är dock svårt att få grepp om, en naturlig följd av de språkliga begränsningarna. Exempelvis är det inte förrän bokstaven 'i' som man får klart för sig att den utspelar sig i första person. Queen Quat of the Queendom of Tanzania gör en naturlig sortie när hennes bokstav försvinner. Hon får även vara transvestit (dvs. han) för att enklare porträtteras.

Det finns en tunggroddhet i språket som inte enbart beror på bokstavstroendet. Även när större delen av alfabetet finns till förfogande saknar jag ett flyt i språket. Språket är korthugget, meningarna hakar inte in i varandra och jag saknar en följsamhet. Jag tvingas lägga ifrån mig boken flera gånger. Till slut vänjer jag mig dock, och kommer att uppskatta det en hel del. Trots allt är det stundom genialt.

En sista kommentar som jag inte kan låta bli att fälla. Walter Abish försöker delvis porträttera den vite mannens fördomsfullhet om afrikaner och 'Afrika', men det sker alltför plumt, utan finess. Han överlever inte den postkoloniala prövningen.

Smakprov från 'b' mot slutet:
Brokenhearted at being ambushed and bound, am also baffled by ants' admirable behaviour. Between battles am allowed a banana and a box Burundi biscuits and and butter. Bittersweet butter awful. Another bright breathtaking autumn afternoon. Am absorbed by ants' brainy behaviour ... and by ants' boldness. Astonishingly, all ant advisers are bilingual.

Flytt

från bokboken.blogg.se