Aldrig har jag blivit så förbluffad av litteraturen som den gång jag läste Calvinos Kosmokomik. Som en smörklick på kokt sparris smälte den och lade sig i tjocka lager i alla skrymslen och veck i min hjärna. Det var länge sen jag slutade tycka om fyrverkerier, men femåringens förtjusning omfamnade mig på nytt som jag trädde in i en värld av färger, magi, förbluffande skönhet. Lite som att skaffa nya glasögon när man gått runt i år med dålig skärpa - allt blir klart, det finns konturer igen, det finns liv.
Såklart att mina förväntningar var skyhöga när jag väl fick tag i Klätterbaronen, vilken av kännare anses vara Calvinos bästa. Den handlar om en baron, Cosimo, som vid 12 års ålder - efter en någorlunda trivial dispyt med pappa baron - bestämmer sig för att klättra upp i ett träd och till död kommen leva 'där uppe'. Det är protest mot slentrian, det är hyllning till utanförskapet, det är. Calvino är kvick, en berättare av rang, fylld av idéer, galen fantasi.
Utifrån baronens brors berättande leds läsaren med på strapatser till äppelpallarplantagen och piratfajting. Cosimo skriver brev till samtidsintellektuella, blir besökt av Napoleon.
Det är också en roman om stolthet, och att hålla på sina ideal. Baronens kära, Violante, lever nere på marken och klättrar bara stundtals upp. Även om anledningen svävar i dåtidens oklarhet vägrar Cosimo hoppa ned. Det är en relation som inte kan lyckas; således - lev i stunden.
Språket är av naturen annorlunda än mer markliggande texter. För den intresserade rekommenderas en trädflora och klätterutrustning - boken ska läsas högt uppe i favoriteken. Stilen är inte lika skimrande som Kosmokomik, men lekfullheten finns där, det är oulipo.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar