Doris, åh Doris

Mitt första inlägg på denna eminenta blogg, lyrisk, kommer, kanske något prentiöst, att beröra en nobelpristagare.

Det fina med nobelpriset i litteratur är att man varje år får stimulans att upptäcka en ny författare som man inte sällan har dålig koll på. Förra året var det Doris Lessing, denna komplexa och provokativa kvinna som spelar på de mest illaljudande strängarna av känslospectrat men ändå får det hela att låta vackert.

Det femte barnet(1988) handlar om kärleken som inte räcker till. Hur älskar man någon som tycks omöjligt att ens känna sympati inför? Storyn är kortfattat som följer: Harriet och David har flera barn (det händer lite innan här också) och lever i en sorts lycklig utopisk idyll. När den yngsta sonen Ben föds förändras dock balansen i familjen. Han är inte som de andra, inte rosenkindat gullig, inte begåvad och vänlig.

En slarvig genomläsning skulle kunna få betraktaren att tro att Det femte barnet handlar om något mystiskt, icke-mänskligt hos modern Harriets yngsta son. Vidare eftertanke leder dock till slutsatsen att det inte är så mycket Bens omänsklighet som står i centrum, utan snarare den egoism hos Harriet och hennes man som omedvetet hamnar i vägen för familjens försök att älska och förstå Ben. Det är denna omänsklighet som Lessing undersöker.

Det femte barnet kan ses likaväl som en hyllning till föräldraskapets kamp (här tidstypiskt porträtterat som ett moderskap) som en kritik av detsamma. Måste man älska sina barn? När får man sluta älska dem? Får man älska någon mindre för att denna inte agerar som förväntat?

Det är viktiga men svåra frågor Lessing ställer, och Det femte barnet lämnar mig ångestfylld och illa berörd. Samtidigt ger mig den just det jag vill ha av ett skönlitterärt verk; en värld skild från min egen och just så mångfacetterad och emotionell att jag kan spara den i sinnet och plocka fram den vid behov.

communication is paternalism

if you're interested in time travel, meet me last thursday.

communication is paternalism

realising the whole concept was a hoax, turning down nothingness proved simple.

höstlitteratur

har försökt mig på både sara stridsbergs drömfakulteten och charles bukowskis en snuskgubbes anteckningar men inser nu att det inte är rätt tid. för dem. på hösten behöver jag böcker som drar mig uppåt, som visar på möjligheter, inte problem. stridsberg är mycket lovande, men jag måste ha den på hyllan ännu ett tag. det är fel bilder för hösten. bukowski är mördande med sin smutsiga realism, just nu är det för grovt.
för mig är höstlitteratur saint-exupéry, lars gustavsson, tove jansson, södergran, safran foer, någon med hopp - någon med framtidstro.

Paul Auster - Orakelnatten

Lättsmälta, lättlästa lättviktaren Paul Auster. Det är konstigt att jag minns miljöerna när jag inte minns känslan av att ha varit där. Att det bland all stillöshet finns en substans i det rumsliga.

Att hylla eller dissa? Jag vet inte, min tumme har låst sig i mittenläge. Det finns många böcker där ute.

Raymond Queneau - Blå blommor

Queneau skriver en roman som sträcker sträcker ut armarna över sjuhundra år, och som griper efter [snygg liknelse].

Det hela är en kommentar om att vara fånge i tiden. Om att allting är likadant, endast de yttre ramarna förändras.

Ordvitsar, logiska krumbukter, Queneau kan allt det där.

Queneau skriver utmanande och verkar sträva efter en form av antiestetik. På det stora hela är det lyckat, men känslan av att bli smutsig förföljde mig under hela läsandet. Jag tror det är på sin plats med ett nytt ord - burlovulgo - för att kombinera det något burleska med Queneaus vulgära stil. Det är nog ett ord som hade passat i hans språk, dessutom.

communication is paternalism

på marknaden på vaksala torg i lördags såldes, för den intresserade, en tolvbandsencyklopedi för en väldigt billig penning. prisläget marknadsfördes dubbelt redan i namngivningen av verket: "Lågpris Lexikon".

Harry Mathews - Lantlig kokkonst ...

Lantlig kokkonst från centrala Frankrike: rostad utbenad rullad fylld lambog (farce double).

Mathews leker med vår föreställning om mat och skapar ett recept lika ogenomförbart som oätligt. Det är en litterär djupdykning i grytan, en absurd resa för smaklökarnas ställföreträdare, oss läsare.

Samtidigt en hyllning till det förgångna, till traditionen och till Frankrikes landsbygd. Och jag är frälst.