communication is paternalism

i wanna do the dirt like the dead leaves do.

José Pierre (red.) - Surrealister om sex

tolv samtal med surrealister av blandad kvalitet om sex. bland annat queneau, breton, prévert, tanguy och péret.

det är improviserade intervjuer deltagarna emellan och det märks. hjärtligt, humoristiskt och med vitalitet berörs ämnen som orgasmen, fetischer, hämningar, smuts och kärlek.

boken är galen och det uppväger att jag ibland blir närmast chockerad av deras ståndpunkter; i en del frågor är de förvånande konservativa. queneau håller måttet och upprör deltagarna såväl som läsarna - mer än 70 år senare.

kvinnosynen ska vi inte tala om. de kvinnor som är med delar den.

Goodies

Har shoppat ordentligt den här veckan, och fått tag på:

Raymond Queneau - Blå blommor
Italo Calvino - Klätterbaronen
Paul Andersson - Ett andetag djupt är livet
Georges Perec - Löneförhöjningen
Marcel Pagnol - Le temps des secrets
Sara Stridsberg - Drömfakulteten
Tomas Tranströmer - Dikter
Friedrich Nietzsche - Så talade Zarathustra

Mest spännande blir Calvino, Queneau och Perec, alla tre med i Oulipo. Andersson har jag letat efter i flera år, ser fram emot honom också.

Robert Musil - Den unge Törless förvillelser

Musil skriver om en ung aristokrats tid på en internatskola i en avlägsen plats i Österrike. Texten kretsar kring mognad, pennalism och sexualitet - en Bildungsroman.

Jag orkade hundra sidor, drygt halvvägs. Just nu är jag ganska trött på temat och, kanske framförallt, stilen. Musil är lite för långsam för min smak.

Tanken var att den här boken skulle vara lite av ett test innan Robert Musils Mannen utan egenskaper, på typ 1200 sidor. Vill gärna se om mannen är något att ha innan jag ger mig på mastodontboken. Antar att den får vila i bokhyllan ett tag till.

(an/om)ständigt

ANDRA
ARTONDE
ELFTE
FEMTE
FEMTONDE
FJORTONDE
FJÄRDE
FÖRSTA
NIONDE
NITTONDE
SEXTONDE
SJUNDE
SJUTTONDE
SJÄTTE
TIONDE
TJUGONDE
TOLFTE
TREDJE
TRETTONDE
ÅTTONDE

om igen.

The Oulipo - Winter Journeys

CONTENTS:

GEORGES PEREC Le Voyage d’hiver The Winter Journey
JACQUES ROUBAUD Le Voyage d’hier Yesterday’s Journey
HERVÉ LE TELLIER Le Voyage d’Hitler Hitler’s Journey
JACQUES JOUET Hinterreise
IAN MONK Le Voyage d’Hoover Hoover’s Journey
JACQUES BENS Le Voyage d’Arvers Arvers’s Journey
MICHELLE GRANGAUD Un Voyage divergent A Divergent Journey
FRANÇOIS CARADEC Le Voyage du ver The Worm’s Journey
REINE HAUGURE Le Voyage du vers Verse’s Journey
HARRY MATHEWS Le Voyage des verres A Journey Amidst Glasses

ISBN 1 900565 06 4, 160pp 19 x 17cm
Atlas Press

Bokmässan

Som vanligt är jag sen med att inse att bokmässan är på gång. SJ är motvillig och jag missar det i år igen. Har kollat igenom schemat och det finns mycket att se, men kanske inte riktigt så mycket som jag hade tänkt mig. Jag spanade i alla fall in Cărtărescu (som jag läst om men inte av), en föreläsning om Bergman, mängder med feminismföreläsningar, Malte Persson, Johanna Rubin Dranger (som ju tecknar), Hassen Khemiri, Carl Johan De Geer, Horace Engdahl & Ebba Witt-Brattström, Ranelid. Okej, det fanns en hel del.

Nästa år får Stockholm en egen bokmässa igen, vilket väl är det jag får vänta på.

Julia Seton, M.D. - The Psychology of the Solar Plexus

Epokturism. Att kunna röra sig genom tiden, färdas i den fjärde dimensionen. Idag plockade jag upp The Psychology of the Solar Plexus and Subconscious Mind hos min Myrorna. Ett stycke inkapslad tidsanda, självhjälp anno 1914. Inblicksfullt beskrivs relationen mellan the physical and the psychic body. Det hela är väldigt vad vi nu skulle kalla pseudovetenskapligt och, givetvis, roligt.

The solar plexus is the home of the ego or the spirit of men; it is the connecting link between man and the Infinite and is the meeting place of the divinely physical, and the physically divine man. From the solar plexus we receive our visions called faith, and when we register them in the field of consciousness of our physical brain, and work them out through scientific human reasoning into tangible expression, then they become facts.

Stig Larsson - Nyår

Jag hade egentligen bestämt mig för att undvika existentiell litteratur ett tag. Det åtminstonde delvis terapeutiska inom litteraturen och läsprocessen kan styras genom val av text, och jag har inte riktigt känt mig intresserad eller motiverad att åskådliggöra större frågor på ett tag. Eller, mindre pretentiöst, ämnet har inte intresserat mig nämnvärt på sistone. Bra då att jag valde Stig Larsson.

Stig Larsson anses tydligen utgöra något av en epok inom svensk skönlitteratur. Jag förstår varför. Från 1979 till 1989 publicerade han fyra romaner, sedan dess - tyst. Och onekligen känns det åttiotal, men på ett bra sätt. Smutsigt, rått, ärligt.

Larsson återkopplar till tematiken i Sartres Äcklet och Camus Främlingen. Huvudpersonen heter inte längre Roquentin eller Mersault, men bär omisskännliga likheter. Introvert, egocentrisk, sporadisk, nyckfull.

Huvudpersonen vaknar vid 27 års ålder upp på ett sjukhus, skadad av en skidolycka. Minnet är försvunnet, hjärnoperationerna har varit omfattande. Efter ett par dagar återfår han minnet och återvänder till sitt liv i inre Norrland, till sin fru och sina två barn. Men hans person återvänder inte från olyckan, han är likgiltig inför sitt liv. Mitt i natten skriver han en lapp till sin fru att hon ska betrakta honom som död, och besluten att starta ett nytt liv reser han till Stockholm.

Någonstans i boken märker man att det inte stämmer. Man har blivit lurad. Den är till synes kronologisk, men om man försöker rita upp det märker man att stora passager utelämnats och att en del händelser löper parallellt i tiden. Berättarjaget är en notorisk lögnare. Med en önskan att bli påkommen lämnas ledtrådar. Perspektivet ändras. Sporadiska hopp i tiden. Mentalsjukhuset under tre år är ogripbart, formlöst, spretigt. Patienten, jaget, har löst upp sina hallucinationer i texten och tonat ned dem för att de ska passa in. Läsaren börjar ifrågasätta, måste gå tillbaka och revidera, tvivla på sig själv.

Texten är flödande mörk. Gåtfull, klagande. Det är ett självförnedrande skimmer över orden, något smutsigt som avsiktligt placerats. Nyår lämnar spår.

ohh..

ohh om man hade pengar. så tänker jag oftast i samband med någon ny bok som jag har hittat. Idag är det böcker i allmänhet från Timothy McSweeney's Purchasing Harangue. Efter nästa löning ska jag i alla fall skaffa en prenumeration av oei, McSweeney's Quaterly Concern, och, om pengarna räcker, dn.
sanningen är att om jag helt skulle sluta köpa myrornapocket som jag ändå inte läser så hade jag haft råd för länge sen.

Ray Bradbury - Fahrenheit 451

Fahrenheit 451 är en dystopi mycket lik Brave New World och 1984. Men den saknar något av det sting som finns i de böckerna.

Min smak förändras ganska mycket och ganska snabbt. Jag är långt bort från en actionperiod just nu. Speciellt som jag alldeles innan jag läste boken såg filmen Transformers. Så här: För mycket bra kulturyttring och jag behöver lite skräp för att neutralisera smaklökarna. Har sett en del ganska bra film på sistone, så jag behövde rensa hjärnan. Jag var lite av ett transformersfan som ung, och så dålig kan den inte vara, right? Nåväl, låt mig bara säga att jag neutraliserades.

Att säga att Fahrenheit 451 är litteraturens Transformersfilmatisering är att ta i. Riktigt så illa är den inte. Det är faktiskt en ganska decent bok. Eller.. The setting är nyskapande. Brandmän släcker inte längre bränder utan anlägger dem i hem där böcker upptäcks. En brandman kommer på att han nog tycker om att läsa, och revolterar mot systemet, hittar en avdankad professor som bara väntat på upproret och ... Men språket är inte så övertalande, genomförandet av idén liksom haltar.

Och vad är hela idén med spännande böcker? Jag tröttnar, gäspar, så fort någon form av spänning försöker byggas upp. Spännande böcker är som skräckfilm utan ljud, som plastbestick. Det tilltalar något primitivt hos en. Spänning är ointressant. Jag vill ha intellekt, inte evolutionär regression.

Fahrenheit 451 är kanske inte en dålig bok. Kanske är jag en dålig läsare.

Maria Wine - Man har skjutit ett lejon

Hade boken inte varit publicerad 1951 utan idag hade man av titeln kunnat gissa att det är en cheezy läckbergsdeckare. Nu är det istället en självbiografi. Jag läste inte ut den.

Den inleddes starkt med ett vackert bildspråk och starka symboler. Ganska danteesque. Sen blev jag mer och mer tveksam. Författarjaget utnyttjade inte hela sin språkliga potential i ett försök att skildra något småbarnstadie. Jag har väldigt svårt för sånt. Jag tycker det är osympatiskt och tröttsamt.