Stig Larsson - Nyår

Jag hade egentligen bestämt mig för att undvika existentiell litteratur ett tag. Det åtminstonde delvis terapeutiska inom litteraturen och läsprocessen kan styras genom val av text, och jag har inte riktigt känt mig intresserad eller motiverad att åskådliggöra större frågor på ett tag. Eller, mindre pretentiöst, ämnet har inte intresserat mig nämnvärt på sistone. Bra då att jag valde Stig Larsson.

Stig Larsson anses tydligen utgöra något av en epok inom svensk skönlitteratur. Jag förstår varför. Från 1979 till 1989 publicerade han fyra romaner, sedan dess - tyst. Och onekligen känns det åttiotal, men på ett bra sätt. Smutsigt, rått, ärligt.

Larsson återkopplar till tematiken i Sartres Äcklet och Camus Främlingen. Huvudpersonen heter inte längre Roquentin eller Mersault, men bär omisskännliga likheter. Introvert, egocentrisk, sporadisk, nyckfull.

Huvudpersonen vaknar vid 27 års ålder upp på ett sjukhus, skadad av en skidolycka. Minnet är försvunnet, hjärnoperationerna har varit omfattande. Efter ett par dagar återfår han minnet och återvänder till sitt liv i inre Norrland, till sin fru och sina två barn. Men hans person återvänder inte från olyckan, han är likgiltig inför sitt liv. Mitt i natten skriver han en lapp till sin fru att hon ska betrakta honom som död, och besluten att starta ett nytt liv reser han till Stockholm.

Någonstans i boken märker man att det inte stämmer. Man har blivit lurad. Den är till synes kronologisk, men om man försöker rita upp det märker man att stora passager utelämnats och att en del händelser löper parallellt i tiden. Berättarjaget är en notorisk lögnare. Med en önskan att bli påkommen lämnas ledtrådar. Perspektivet ändras. Sporadiska hopp i tiden. Mentalsjukhuset under tre år är ogripbart, formlöst, spretigt. Patienten, jaget, har löst upp sina hallucinationer i texten och tonat ned dem för att de ska passa in. Läsaren börjar ifrågasätta, måste gå tillbaka och revidera, tvivla på sig själv.

Texten är flödande mörk. Gåtfull, klagande. Det är ett självförnedrande skimmer över orden, något smutsigt som avsiktligt placerats. Nyår lämnar spår.

Michel Houellebecq - Konkurrens till döds

Det här är mitt första möte med Houellebecq. Jag är inte besviken. Konkurrens till döds är en dyster historia i linje med Schopenhauers livssyn och Camus och Sartres berättarteknik.

Första person singular är en dataingenjör som tillsammans med en kollega sänds ut landsbygden för att hålla en utbildning om programvara. Kollegan, Tisserand, är en 28-årig oattraktiv oskuld, som grämer sig över sin sociala situation. Huvudpersonen själv är förresten inte mycket bättre lottad: knappt några vänner, ingen familj, inget sexliv. Han studerar Tisserands tafatta försök att snärja sig en sängkamrat, men känner sig till slut nödgad att slutgöra lidandet och krossa Tisserands sista illusioner.

Boken har en pessimistisk grundton, bottnandes i en misstro på sociala relationer i dagens informationsfixerade samhälle. Häri hittar jag stora likheter med tidigare franska författare, som Sartre och Camus. Även språket påminner en hel del om dem, med korta, karga formuleringar. Vissa passager har en essäistisk ton, och ämnen som sexualitet, marknadsekonomi och psykoterapi bearbetas. En samling underhistorier används för att ytterligare få fram ett statement.

Men Konkurrens till döds ska inte enbart läsas som en propagandaskrift. Den är en markering mot vad Houellebecq ser som det alltmer påträngande sociala, ekonomiska och sexuella spelet, där ekonomi och sexualitet blir två sammankopplade sfärer som ofta leder till dubbel vinst, alternativt dubbel förlust. 'Sexualiteten är ett socialt hierarkiskt system.' Samtidigt är boken i allra högsta grad läsbar utan samhällspenetrationen utan står sig på tonen och stilen.

Sålunda, Houellebecqs debutroman håller hög klass och jag ser fram emot nästa bok av honom.