Queneau skriver en roman som sträcker sträcker ut armarna över sjuhundra år, och som griper efter [snygg liknelse].
Det hela är en kommentar om att vara fånge i tiden. Om att allting är likadant, endast de yttre ramarna förändras.
Ordvitsar, logiska krumbukter, Queneau kan allt det där.
Queneau skriver utmanande och verkar sträva efter en form av antiestetik. På det stora hela är det lyckat, men känslan av att bli smutsig förföljde mig under hela läsandet. Jag tror det är på sin plats med ett nytt ord - burlovulgo - för att kombinera det något burleska med Queneaus vulgära stil. Det är nog ett ord som hade passat i hans språk, dessutom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar