I en värld av blinda är den enögde kung. I José Saramagos värld drabbas människor epidemiskt av en vit blindhet. De första offren interneras på ett nedlagt mentalsjukhus, och det är en grupp av dem som följs i romanen. Bland dem finns en kvinna som har förblivit seende, som har följt sin man ned i mörkret. Det är ett helvete. Blindhet --> laglöshet --> respektlöshet tycks Saramago tänka. Det blir en kamp om mat och överlevnad.
Genom omständigheter slipper gruppen ut ur mentalsjukhuset - och det är en trasig värld som möter dem. Epidemin har spritt sig, ingen vid sin syns/sina sinnens bruk finns kvar, de möts av ensamma vandrande själar och grupper av förtvivlade individer.
Blindheten är en roman om medmänsklighet. Den talar ärligt om solidaritet och värdighet, metaforspäckat om att människan har mist synen om rätt/fel. Det görs rakt, utan finess, oändligt påtagligt och smärtande.
Det är få böcker som påverkar mig fysiskt. American Psycho av Bret Easton Ellis fick mig att må riktigt illa, och jag var vid flera tilfällen tvungen att lägga ifrån mig boken. Blindheten har jag behållit framför mig så mycket jag kunnat, men när jag har lagt undan den tillfälligt har jag gått på vinglande ben - förvånad över att kunna se. Förirrad av en blind värld har jag varit tvungen att ta stöd mot något fast. Den seende världen har innehållit för mycket intryck ... Och så rycker jag till, som jag brukar, och påminner mig att det bara är litteratur, bara litteratur.
torsdag, juli 31, 2008
lördag, juli 26, 2008
Michel Houellebecq - Konkurrens till döds
Det här är mitt första möte med Houellebecq. Jag är inte besviken. Konkurrens till döds är en dyster historia i linje med Schopenhauers livssyn och Camus och Sartres berättarteknik.
Första person singular är en dataingenjör som tillsammans med en kollega sänds ut landsbygden för att hålla en utbildning om programvara. Kollegan, Tisserand, är en 28-årig oattraktiv oskuld, som grämer sig över sin sociala situation. Huvudpersonen själv är förresten inte mycket bättre lottad: knappt några vänner, ingen familj, inget sexliv. Han studerar Tisserands tafatta försök att snärja sig en sängkamrat, men känner sig till slut nödgad att slutgöra lidandet och krossa Tisserands sista illusioner.
Boken har en pessimistisk grundton, bottnandes i en misstro på sociala relationer i dagens informationsfixerade samhälle. Häri hittar jag stora likheter med tidigare franska författare, som Sartre och Camus. Även språket påminner en hel del om dem, med korta, karga formuleringar. Vissa passager har en essäistisk ton, och ämnen som sexualitet, marknadsekonomi och psykoterapi bearbetas. En samling underhistorier används för att ytterligare få fram ett statement.
Men Konkurrens till döds ska inte enbart läsas som en propagandaskrift. Den är en markering mot vad Houellebecq ser som det alltmer påträngande sociala, ekonomiska och sexuella spelet, där ekonomi och sexualitet blir två sammankopplade sfärer som ofta leder till dubbel vinst, alternativt dubbel förlust. 'Sexualiteten är ett socialt hierarkiskt system.' Samtidigt är boken i allra högsta grad läsbar utan samhällspenetrationen utan står sig på tonen och stilen.
Sålunda, Houellebecqs debutroman håller hög klass och jag ser fram emot nästa bok av honom.
Första person singular är en dataingenjör som tillsammans med en kollega sänds ut landsbygden för att hålla en utbildning om programvara. Kollegan, Tisserand, är en 28-årig oattraktiv oskuld, som grämer sig över sin sociala situation. Huvudpersonen själv är förresten inte mycket bättre lottad: knappt några vänner, ingen familj, inget sexliv. Han studerar Tisserands tafatta försök att snärja sig en sängkamrat, men känner sig till slut nödgad att slutgöra lidandet och krossa Tisserands sista illusioner.
Boken har en pessimistisk grundton, bottnandes i en misstro på sociala relationer i dagens informationsfixerade samhälle. Häri hittar jag stora likheter med tidigare franska författare, som Sartre och Camus. Även språket påminner en hel del om dem, med korta, karga formuleringar. Vissa passager har en essäistisk ton, och ämnen som sexualitet, marknadsekonomi och psykoterapi bearbetas. En samling underhistorier används för att ytterligare få fram ett statement.
Men Konkurrens till döds ska inte enbart läsas som en propagandaskrift. Den är en markering mot vad Houellebecq ser som det alltmer påträngande sociala, ekonomiska och sexuella spelet, där ekonomi och sexualitet blir två sammankopplade sfärer som ofta leder till dubbel vinst, alternativt dubbel förlust. 'Sexualiteten är ett socialt hierarkiskt system.' Samtidigt är boken i allra högsta grad läsbar utan samhällspenetrationen utan står sig på tonen och stilen.
Sålunda, Houellebecqs debutroman håller hög klass och jag ser fram emot nästa bok av honom.
Paul Auster - Dårskaper i Brooklyn
Igårkväll hade jag en av mina bästa läsupplevelser. Det var jag, Paul Auster, gott rödvin, bröd och brie tillsammans vid Fyrisån i solen.
Auster var passande för den sortens eskapism. Jag tycker om att dricka vin medans jag läser, men det måste vara en viss sorts böcker. Mörkrets hjärta och rödvin till exempel - ingen bra kombination (givetvis beroende på kvantitet av sistnämnda, ett glas kan förhöja). En bok där tyngdpunkten ligger på språket, stilen, stämningen lämpar sig illa till den dåsighet, den lite trubbiga läsningen man får genom alkohol. Därmed även sagt vad Paul Auster är för en författare.
Austers storhet ligger i handlingen. Det är intressanta figurer och en spännande handling som har ett driv och som gör att det är svårt att lägga undan boken. Det där lät klyschigt och kanske inte vidare berömmande, men det är nog så entusiasmerande jag tänker vara vad gäller boken.
Jag kommer säkerligen dagdrömma emellanåt om figurerna och återuppleva vissa stycken, men jag kommer inte längta tillbaka till boken. Den gav mig helt enkelt inte den intellektuella stimulans jag framförallt söker i läsandet.
Dårskaper i Brooklyn ska tas fram efter att man har läst dagens femte akademiska artikel och man är för trött för att tänka men inte känner för en film. Eller när man framåt eftermiddagen börjar piggna till efter gårdagskvällens eskapader. För det är en film i textform. En bok som inte till fullo tillvaratar språkets möjligheter.
Auster var passande för den sortens eskapism. Jag tycker om att dricka vin medans jag läser, men det måste vara en viss sorts böcker. Mörkrets hjärta och rödvin till exempel - ingen bra kombination (givetvis beroende på kvantitet av sistnämnda, ett glas kan förhöja). En bok där tyngdpunkten ligger på språket, stilen, stämningen lämpar sig illa till den dåsighet, den lite trubbiga läsningen man får genom alkohol. Därmed även sagt vad Paul Auster är för en författare.
Austers storhet ligger i handlingen. Det är intressanta figurer och en spännande handling som har ett driv och som gör att det är svårt att lägga undan boken. Det där lät klyschigt och kanske inte vidare berömmande, men det är nog så entusiasmerande jag tänker vara vad gäller boken.
Jag kommer säkerligen dagdrömma emellanåt om figurerna och återuppleva vissa stycken, men jag kommer inte längta tillbaka till boken. Den gav mig helt enkelt inte den intellektuella stimulans jag framförallt söker i läsandet.
Dårskaper i Brooklyn ska tas fram efter att man har läst dagens femte akademiska artikel och man är för trött för att tänka men inte känner för en film. Eller när man framåt eftermiddagen börjar piggna till efter gårdagskvällens eskapader. För det är en film i textform. En bok som inte till fullo tillvaratar språkets möjligheter.
fredag, juli 25, 2008
Per Nilsson - Baklängeslivet
En man börjar sitt liv som 75-åring, för att föryngras och slutligen genomgå en inverterad förlossning. En story som tilltalade mig; det finns mycket att spela med - det hela känns väldigt kafkaesque. Men Nilsson förvaltar inte sin skapelse särskilt väl.
Mannens liv börjar med ett vitt ljus, hans första minnen är vita väggar - sjukhuset. Där är han tills han föryngrats tillräckligt mycket för att bli utsläppt, varpå han får en identitet och en lägenhet. Var tionde år får han en ny identitet och tvingas flytta, så att ingen hinner bli alltför misstänksam över att ryggen rätas och håret växer ut. Till det finns det ett antal intriger - där är handlingen.
Men jag vet inte. Språket är enkelt och rakt, inga onödiga adjektiv. Korta meningar utan bisatser. Inledningsvis tänkte jag på Erlend Loe, men Loe utan humorn. Det är nog en bra beskrivning. Huvudpersonen förblir endimensionell, det finns ingen som helst utveckling. Märkligt - på 75 år borde ju något hända.
Som framgår: jag är skeptisk. Varje tioårsperiod blir en upprepning. Och det fenomenala oidipuskomplexet. Huvudpersonen längtar efter att få dö, efter att "få komma hem till Mamma till slut. Hem och in i." (!!!)
Först när jag är färdig med boken kommer jag på vad den påminner om. PC Jersild. Jag ryser.
Mannens liv börjar med ett vitt ljus, hans första minnen är vita väggar - sjukhuset. Där är han tills han föryngrats tillräckligt mycket för att bli utsläppt, varpå han får en identitet och en lägenhet. Var tionde år får han en ny identitet och tvingas flytta, så att ingen hinner bli alltför misstänksam över att ryggen rätas och håret växer ut. Till det finns det ett antal intriger - där är handlingen.
Men jag vet inte. Språket är enkelt och rakt, inga onödiga adjektiv. Korta meningar utan bisatser. Inledningsvis tänkte jag på Erlend Loe, men Loe utan humorn. Det är nog en bra beskrivning. Huvudpersonen förblir endimensionell, det finns ingen som helst utveckling. Märkligt - på 75 år borde ju något hända.
Som framgår: jag är skeptisk. Varje tioårsperiod blir en upprepning. Och det fenomenala oidipuskomplexet. Huvudpersonen längtar efter att få dö, efter att "få komma hem till Mamma till slut. Hem och in i." (!!!)
Först när jag är färdig med boken kommer jag på vad den påminner om. PC Jersild. Jag ryser.
Läsupplevelse
2300 sidor levererade från Lycknis idag och mer på väg. Ikväll har jag suttit på en terass vid Fyrisån och läst Paul Auster och druckit rödvin, med bröd och brie. Recension kommer imorgon, nu är jag för trött.
Internetköp
Jag valde att inte gå ut i helgen utan istället lägga pengarna på böcker. Jag hade förvisso köpt böckerna ändå, men ibland behöver jag rättfärdiga mina inköp. Nu väntar jag med spänning:
Guy Debord - Skådespelssamhället
Robert Musil - Mannen utan egenskaper
Michel Houellebecq - Konkurrens till döds
Peter Weiss - Motståndets estetik
José Saramago - Blindheten
Georges Perec - Försvinna
Stig Larsson - Nyår
José Pierre - Surrealister om sex
Raymond Queneau - Stilövningar
Mest nyfiken är jag på Debord, Musil och Houellebecq. Perec vet jag att han kommer leverera, likaså Saramago och Queneau (den boken läste jag i våras).
Guy Debord - Skådespelssamhället
Robert Musil - Mannen utan egenskaper
Michel Houellebecq - Konkurrens till döds
Peter Weiss - Motståndets estetik
José Saramago - Blindheten
Georges Perec - Försvinna
Stig Larsson - Nyår
José Pierre - Surrealister om sex
Raymond Queneau - Stilövningar
Mest nyfiken är jag på Debord, Musil och Houellebecq. Perec vet jag att han kommer leverera, likaså Saramago och Queneau (den boken läste jag i våras).
Jeffrey Eugenides - Virgin Suicides
Lojt bläddrandes bland boktitlarna inne på Myrorna - som jag bor ovanför och som jag besöker minst tre gånger i veckan - slås jag av något jag känner igen. Jag visste inte att filmen, en av mina favoritfilmer, bygger på en bok. Något besviken över att framsidan bär en bild från filmen (trots att Kirsten Dunst är snygg som vanligt) vänder jag till blurben. Tydligen bra recensioner. Jag kan inte minnas vad jag tänkte då, men jag är innerligt glad att jag inte lade tillbaka boken.
Jag är oftast av den åsikten att boken är bättre än filmen. I det här fallet, dock, var jag skeptisk. Att slå en sådan film, en författare jag inte hört talas om innan (hör och häpna!) - det visade bara på min okunskap.
För det är en bra bok. En debutare med drömsk röst, silkeslen, känsloladdad men ofta återhållsam, mörk men med humor. Den beskriver fem döttrars självmord. Eller snarare, en grupp jämnåriga pojkars fascination och besatthet av systrarna Lisbon. En kärlekshistoria större än Lolita. Pojkarna idoliserar och spionerar, alltmedan Lisbons föräldrar efter första självmordet mer och mer låser in sina döttrar.
Filmatiseringen är, som sagt, väldigt bra. Genom hela boken hörde jag Giovanni Ribisis smekande röst, och Airs soundtrack i bakgrunden. Men jag tror att boken kan stå själv. Som alltid - boken först.
Jag är oftast av den åsikten att boken är bättre än filmen. I det här fallet, dock, var jag skeptisk. Att slå en sådan film, en författare jag inte hört talas om innan (hör och häpna!) - det visade bara på min okunskap.
För det är en bra bok. En debutare med drömsk röst, silkeslen, känsloladdad men ofta återhållsam, mörk men med humor. Den beskriver fem döttrars självmord. Eller snarare, en grupp jämnåriga pojkars fascination och besatthet av systrarna Lisbon. En kärlekshistoria större än Lolita. Pojkarna idoliserar och spionerar, alltmedan Lisbons föräldrar efter första självmordet mer och mer låser in sina döttrar.
Filmatiseringen är, som sagt, väldigt bra. Genom hela boken hörde jag Giovanni Ribisis smekande röst, och Airs soundtrack i bakgrunden. Men jag tror att boken kan stå själv. Som alltid - boken först.
Walter Abish - Alphabetical Africa
Tagen av den språkliga lekfullheten i verk av olika Oulipomedlemmar läser jag en bok tydligt inspirerad av rörelsen. Oulipo (Ouvroir de littérature potentielle) sökte revitalisera språket genom att utsätta det för olika prövningar, som i Perecs bok La Disparition som är skriven helt utan bokstaven 'e' eller Queneaus 99 sätt att beskriva den vardagligaste händelsen. Mer om dem senare.
Abishs bok börjar bekvämt på bokstaven 'a'. Faktum är, i första kapitlet börjar alla ord på bokstaven 'a'. I andra kapitlet introduceras bokstaven 'b', och författarens valfrihet dubbleras plötsligt. Tredje kapitlet 'c', och så vidare. Väl vid 'z' vänds ordningen för att exkludera bokstav för bokstav, tills romanen är tillbaka som en lång alliteration på 'a'.
Finns det då någon möjlighet att skriva en sammanhängande historia? Statsvetarens svar är tvetydigt, ja och nej. Boken handlar om ett handfull personer i Afrika (ofta inte mer preciserat än så) och deras förehavanden. Lägg till en myrinvasion, juveltjuvar, lönnmördare och en ständigt krympande kontinent och det finns mycket handling. Det är dock svårt att få grepp om, en naturlig följd av de språkliga begränsningarna. Exempelvis är det inte förrän bokstaven 'i' som man får klart för sig att den utspelar sig i första person. Queen Quat of the Queendom of Tanzania gör en naturlig sortie när hennes bokstav försvinner. Hon får även vara transvestit (dvs. han) för att enklare porträtteras.
Det finns en tunggroddhet i språket som inte enbart beror på bokstavstroendet. Även när större delen av alfabetet finns till förfogande saknar jag ett flyt i språket. Språket är korthugget, meningarna hakar inte in i varandra och jag saknar en följsamhet. Jag tvingas lägga ifrån mig boken flera gånger. Till slut vänjer jag mig dock, och kommer att uppskatta det en hel del. Trots allt är det stundom genialt.
En sista kommentar som jag inte kan låta bli att fälla. Walter Abish försöker delvis porträttera den vite mannens fördomsfullhet om afrikaner och 'Afrika', men det sker alltför plumt, utan finess. Han överlever inte den postkoloniala prövningen.
Smakprov från 'b' mot slutet:
Brokenhearted at being ambushed and bound, am also baffled by ants' admirable behaviour. Between battles am allowed a banana and a box Burundi biscuits and and butter. Bittersweet butter awful. Another bright breathtaking autumn afternoon. Am absorbed by ants' brainy behaviour ... and by ants' boldness. Astonishingly, all ant advisers are bilingual.
Abishs bok börjar bekvämt på bokstaven 'a'. Faktum är, i första kapitlet börjar alla ord på bokstaven 'a'. I andra kapitlet introduceras bokstaven 'b', och författarens valfrihet dubbleras plötsligt. Tredje kapitlet 'c', och så vidare. Väl vid 'z' vänds ordningen för att exkludera bokstav för bokstav, tills romanen är tillbaka som en lång alliteration på 'a'.
Finns det då någon möjlighet att skriva en sammanhängande historia? Statsvetarens svar är tvetydigt, ja och nej. Boken handlar om ett handfull personer i Afrika (ofta inte mer preciserat än så) och deras förehavanden. Lägg till en myrinvasion, juveltjuvar, lönnmördare och en ständigt krympande kontinent och det finns mycket handling. Det är dock svårt att få grepp om, en naturlig följd av de språkliga begränsningarna. Exempelvis är det inte förrän bokstaven 'i' som man får klart för sig att den utspelar sig i första person. Queen Quat of the Queendom of Tanzania gör en naturlig sortie när hennes bokstav försvinner. Hon får även vara transvestit (dvs. han) för att enklare porträtteras.
Det finns en tunggroddhet i språket som inte enbart beror på bokstavstroendet. Även när större delen av alfabetet finns till förfogande saknar jag ett flyt i språket. Språket är korthugget, meningarna hakar inte in i varandra och jag saknar en följsamhet. Jag tvingas lägga ifrån mig boken flera gånger. Till slut vänjer jag mig dock, och kommer att uppskatta det en hel del. Trots allt är det stundom genialt.
En sista kommentar som jag inte kan låta bli att fälla. Walter Abish försöker delvis porträttera den vite mannens fördomsfullhet om afrikaner och 'Afrika', men det sker alltför plumt, utan finess. Han överlever inte den postkoloniala prövningen.
Smakprov från 'b' mot slutet:
Brokenhearted at being ambushed and bound, am also baffled by ants' admirable behaviour. Between battles am allowed a banana and a box Burundi biscuits and and butter. Bittersweet butter awful. Another bright breathtaking autumn afternoon. Am absorbed by ants' brainy behaviour ... and by ants' boldness. Astonishingly, all ant advisers are bilingual.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)