José Saramago - Blindheten

I en värld av blinda är den enögde kung. I José Saramagos värld drabbas människor epidemiskt av en vit blindhet. De första offren interneras på ett nedlagt mentalsjukhus, och det är en grupp av dem som följs i romanen. Bland dem finns en kvinna som har förblivit seende, som har följt sin man ned i mörkret. Det är ett helvete. Blindhet --> laglöshet --> respektlöshet tycks Saramago tänka. Det blir en kamp om mat och överlevnad.

Genom omständigheter slipper gruppen ut ur mentalsjukhuset - och det är en trasig värld som möter dem. Epidemin har spritt sig, ingen vid sin syns/sina sinnens bruk finns kvar, de möts av ensamma vandrande själar och grupper av förtvivlade individer.

Blindheten är en roman om medmänsklighet. Den talar ärligt om solidaritet och värdighet, metaforspäckat om att människan har mist synen om rätt/fel. Det görs rakt, utan finess, oändligt påtagligt och smärtande.

Det är få böcker som påverkar mig fysiskt. American Psycho av Bret Easton Ellis fick mig att må riktigt illa, och jag var vid flera tilfällen tvungen att lägga ifrån mig boken. Blindheten har jag behållit framför mig så mycket jag kunnat, men när jag har lagt undan den tillfälligt har jag gått på vinglande ben - förvånad över att kunna se. Förirrad av en blind värld har jag varit tvungen att ta stöd mot något fast. Den seende världen har innehållit för mycket intryck ... Och så rycker jag till, som jag brukar, och påminner mig att det bara är litteratur, bara litteratur.