En man börjar sitt liv som 75-åring, för att föryngras och slutligen genomgå en inverterad förlossning. En story som tilltalade mig; det finns mycket att spela med - det hela känns väldigt kafkaesque. Men Nilsson förvaltar inte sin skapelse särskilt väl.
Mannens liv börjar med ett vitt ljus, hans första minnen är vita väggar - sjukhuset. Där är han tills han föryngrats tillräckligt mycket för att bli utsläppt, varpå han får en identitet och en lägenhet. Var tionde år får han en ny identitet och tvingas flytta, så att ingen hinner bli alltför misstänksam över att ryggen rätas och håret växer ut. Till det finns det ett antal intriger - där är handlingen.
Men jag vet inte. Språket är enkelt och rakt, inga onödiga adjektiv. Korta meningar utan bisatser. Inledningsvis tänkte jag på Erlend Loe, men Loe utan humorn. Det är nog en bra beskrivning. Huvudpersonen förblir endimensionell, det finns ingen som helst utveckling. Märkligt - på 75 år borde ju något hända.
Som framgår: jag är skeptisk. Varje tioårsperiod blir en upprepning. Och det fenomenala oidipuskomplexet. Huvudpersonen längtar efter att få dö, efter att "få komma hem till Mamma till slut. Hem och in i." (!!!)
Först när jag är färdig med boken kommer jag på vad den påminner om. PC Jersild. Jag ryser.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du har rätt att Baklängeslivet saknar utveckling och starka karaktär, men jag blev ganska nöjd med innebörder av idén. Tänk att den roman innehåller aspekter av: utvecklingsroman (E.M. söker hela livet sin identitet, han har inte ens ett stabil namn, bara initialer räddas över en dekad - och vi känner väl alla denna overklig närhet/främmande när vi läser våra gamla dagbok eller ser gamla fotografier), geografisk roman (lite som Holgersson, E.M. ser stad och land, norr och syd), pikaresk roman (episoder; någon som inte vet eller kan ingenting, påminner mig Pippi, men också allt sorts av Sokrates/Quichotte som bara frågar och med detta ifrågaställer systemet), deckare (countdown, mysterium om ursprung, jakt, omöjlighet att pröva efteråt ett baklängesliv), fortsättningsroman (även grafiskt strukturerat). Det finns dessutom starka Faust-motiver (pakten med döden, kamp mellan gud och djävel för själen, sökandet efter meningen av livet) och religionsfilosofie (E.M. är ganska nöjd med sitt liv, bara därför att han nämner slutet ”födelse” istället av ”döden” - det är ju mening av nästan alla religioner, eller hur?).
Jag tycker om tematiken, och jag undrar vad händer om man läser boken baklänges…
Lennart
Jo, visst innehåller den de aspekter som du pekar på, och det är en ganska gedigen lista. Men jag kan inte bedöma en text som jag bedömer författarens inköpslista. Rent idémässigt och tematiskt är Baklängeslivet tilltalande, det är på formen och det textuella den fallerar. Språket är snarast plumt tycker jag.
Fast ändå, du har fått mig att se boken i något av ett annat sken. Tack för det.
Skicka en kommentar