Lojt bläddrandes bland boktitlarna inne på Myrorna - som jag bor ovanför och som jag besöker minst tre gånger i veckan - slås jag av något jag känner igen. Jag visste inte att filmen, en av mina favoritfilmer, bygger på en bok. Något besviken över att framsidan bär en bild från filmen (trots att Kirsten Dunst är snygg som vanligt) vänder jag till blurben. Tydligen bra recensioner. Jag kan inte minnas vad jag tänkte då, men jag är innerligt glad att jag inte lade tillbaka boken.
Jag är oftast av den åsikten att boken är bättre än filmen. I det här fallet, dock, var jag skeptisk. Att slå en sådan film, en författare jag inte hört talas om innan (hör och häpna!) - det visade bara på min okunskap.
För det är en bra bok. En debutare med drömsk röst, silkeslen, känsloladdad men ofta återhållsam, mörk men med humor. Den beskriver fem döttrars självmord. Eller snarare, en grupp jämnåriga pojkars fascination och besatthet av systrarna Lisbon. En kärlekshistoria större än Lolita. Pojkarna idoliserar och spionerar, alltmedan Lisbons föräldrar efter första självmordet mer och mer låser in sina döttrar.
Filmatiseringen är, som sagt, väldigt bra. Genom hela boken hörde jag Giovanni Ribisis smekande röst, och Airs soundtrack i bakgrunden. Men jag tror att boken kan stå själv. Som alltid - boken först.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar