Paul Auster - Dårskaper i Brooklyn

Igårkväll hade jag en av mina bästa läsupplevelser. Det var jag, Paul Auster, gott rödvin, bröd och brie tillsammans vid Fyrisån i solen.

Auster var passande för den sortens eskapism. Jag tycker om att dricka vin medans jag läser, men det måste vara en viss sorts böcker. Mörkrets hjärta och rödvin till exempel - ingen bra kombination (givetvis beroende på kvantitet av sistnämnda, ett glas kan förhöja). En bok där tyngdpunkten ligger på språket, stilen, stämningen lämpar sig illa till den dåsighet, den lite trubbiga läsningen man får genom alkohol. Därmed även sagt vad Paul Auster är för en författare.

Austers storhet ligger i handlingen. Det är intressanta figurer och en spännande handling som har ett driv och som gör att det är svårt att lägga undan boken. Det där lät klyschigt och kanske inte vidare berömmande, men det är nog så entusiasmerande jag tänker vara vad gäller boken.

Jag kommer säkerligen dagdrömma emellanåt om figurerna och återuppleva vissa stycken, men jag kommer inte längta tillbaka till boken. Den gav mig helt enkelt inte den intellektuella stimulans jag framförallt söker i läsandet.

Dårskaper i Brooklyn ska tas fram efter att man har läst dagens femte akademiska artikel och man är för trött för att tänka men inte känner för en film. Eller när man framåt eftermiddagen börjar piggna till efter gårdagskvällens eskapader. För det är en film i textform. En bok som inte till fullo tillvaratar språkets möjligheter.