Stig Larsson - Nyår

Jag hade egentligen bestämt mig för att undvika existentiell litteratur ett tag. Det åtminstonde delvis terapeutiska inom litteraturen och läsprocessen kan styras genom val av text, och jag har inte riktigt känt mig intresserad eller motiverad att åskådliggöra större frågor på ett tag. Eller, mindre pretentiöst, ämnet har inte intresserat mig nämnvärt på sistone. Bra då att jag valde Stig Larsson.

Stig Larsson anses tydligen utgöra något av en epok inom svensk skönlitteratur. Jag förstår varför. Från 1979 till 1989 publicerade han fyra romaner, sedan dess - tyst. Och onekligen känns det åttiotal, men på ett bra sätt. Smutsigt, rått, ärligt.

Larsson återkopplar till tematiken i Sartres Äcklet och Camus Främlingen. Huvudpersonen heter inte längre Roquentin eller Mersault, men bär omisskännliga likheter. Introvert, egocentrisk, sporadisk, nyckfull.

Huvudpersonen vaknar vid 27 års ålder upp på ett sjukhus, skadad av en skidolycka. Minnet är försvunnet, hjärnoperationerna har varit omfattande. Efter ett par dagar återfår han minnet och återvänder till sitt liv i inre Norrland, till sin fru och sina två barn. Men hans person återvänder inte från olyckan, han är likgiltig inför sitt liv. Mitt i natten skriver han en lapp till sin fru att hon ska betrakta honom som död, och besluten att starta ett nytt liv reser han till Stockholm.

Någonstans i boken märker man att det inte stämmer. Man har blivit lurad. Den är till synes kronologisk, men om man försöker rita upp det märker man att stora passager utelämnats och att en del händelser löper parallellt i tiden. Berättarjaget är en notorisk lögnare. Med en önskan att bli påkommen lämnas ledtrådar. Perspektivet ändras. Sporadiska hopp i tiden. Mentalsjukhuset under tre år är ogripbart, formlöst, spretigt. Patienten, jaget, har löst upp sina hallucinationer i texten och tonat ned dem för att de ska passa in. Läsaren börjar ifrågasätta, måste gå tillbaka och revidera, tvivla på sig själv.

Texten är flödande mörk. Gåtfull, klagande. Det är ett självförnedrande skimmer över orden, något smutsigt som avsiktligt placerats. Nyår lämnar spår.